Beyoncé har sedan hon i tonåren blev en världsstjärna haft alteregot Sasha i sig. Sasha är den som dyker upp lättklädd på scenen och skakar rumpan i musikvideos. En sexsymbol. Beyoncé däremot är den ganska tråkiga, kolugna tjejen som aldrig delar med sig av sitt privatliv till pressen.

Konceptet med Beyoncés tredje album, ett dubbelalbum, är lättförståeligt med en oerhört tydlig uppdelning. Första skivan, I Am, består av ballader och tar upp ämnen som är mer personliga än hur tajt jeansen sitter. Den andra skivan, Sasha Fierce, håller ett högre tempo och är mer vild och sexig.

I Am är smått gudomlig. I de bästa stunder kan jag inte göra annat än att sluta ögonen och långsamt falla ner i bekvämligheternas värld när jag hör Beyoncé sjunga himmelskt kraftfullt i Halo, oerhört känsligt i Disappear eller sammetslent i Satellites. Smash Into You är en låt som bygger upp sig själv, och slutspurten lämnar en anfådd. Det är så bra. Det är verkligen jättejättebra. En buffé av favoritlåtar.

Up-tempo-delen av albumet har också saker att bjuda på. Första spåret, och singeln, Single Ladies är Beyoncé i toppform. Så som vi har hört henne många gånger tidigare. När hon sedan hustlar till sig och nästan rappar på Diva, som A Milli-mannen Bangladesh står bakom, är det också jättebra. Jag har längtat efter något ordentligt kaxigt ända sedan Destiny’s Child stod och såg råsexiga ut med ett gäng av thugs bakom sig i Soldier. Upgrade U från B’Day hör i och för sig också till Beyoncés hiphopkatalog, men med Diva och Video Phone har hon tagit det ett steg längre. Jag älskar det.

Sasha Fierce bjuder på en hel del variation. Den desperata och starka sången i Hello skickar rysning efter rysning längs med min ryggrad, och när Beyoncé sjunger om sin radio i Radio lyfts mitt humör alltid. Det är något med musik som handlar om just musik. När artisten blir ett fan är det lätt att relatera till det de säger. Ego är en trallvänlig och rolig låt där Beyoncé inte har en tanke på att verka ödmjuk. Det går lite överstyr, och är man inte ett inbitet fan skulle man kanske tycka att det är drygt och dåligt.

Beyoncé har några av sina allra bästa låtar på det här albumet, men inte så många som skulle behövas för att det ska bli en tia i betyg. Det är den andra skivan, Sasha Fierce, som är orsaken. Sasha Fierce är givetvis bra, men det når inte alltid upp till det som ”Sasha” har gjort tidigare.

I Am är bättre. Mycket bättre. Det avskalade akustiska soundet följer Beyoncés exceptionellt vackra toner helt perfekt. Men det är mer än bara tekniskt fulländat. Det är personligt, och äkta. Texterna är inte speciellt djupa eller originella och Beyoncé blottar inte sin själ. Det är snarare tvärtom. Det känns som att jag andas musiken när jag hör på den. Jag fyller hela min själ med den.

Jämfört med valfri R&B-artists album är I Am … Sasha Fierce nog alltid bäst, men jämfört med Beyoncé själv så vet jag att hon kan bättre. Hon har gjort bättre tidigare. Att hennes tredje album skulle nå upp till den underbara debuten hade jag inte väntat mig. Kanske inte heller att det skulle låta lika vasst som det gjorde på B’Day. Jag är inte besviken på någonting, förutom att det är lite irriterande att behöva byta skiva i cdspelaren.

Ända sedan albumet damp ner i min brevlåda på releasedagen har jag lyssnat på det i stort sett varje dag. Det blir aldrig tråkigt. Beyoncé ville göra tidlös musik, och med (åtminstone) den första delen av I Am … Sasha Fierce har hon lyckats. Igen. Beyoncé kommer hålla för alltid.