Få, om ens någon, städer har fått en så stor roll i populärmusiken som New York. Då menar jag inte bara som en arena för musikaliska smältdeglar och banbrytande genreexperiment. Nej, som huvudperson. I texter, låttitlar, videor och skivomslag.

Det har gått så långt att viss musik knappt går att frikoppla från världens mesta stad. Självklart är hiphopen det främsta exemplet. En genre som inte nöjde sig med att konstatera att ”New York is red hot”, utan som hållit upp bilden av New York för alla att se. Se stadens alla sidor. De glittrande och ”Sex and the City”-shoppande huvudstråken och de bortglömda och sönderknarkade bakgatorna. Och trots att vi fick lära oss att ”it’s not where you from, it’s where you at” så är rötterna livsviktiga. Inte bara staden, utan också stadsdelen. Vi lärde oss att det fanns saker som Long Island, Staten Island, Queens, Bronx. Vissa välkända sedan tidigare, andra nya bekantskaper.

New York är en sådan världsstad att man, trots att de boende där säkert har andra åsikter, inte ens måste bo där för att göra staden till sin egen. Det räcker med bilden av New York. Staden på toppen av världen där allt är möjligt. Och skulle man mot förmodan inte hitta någon del av staden att göra till sin egen så kan man alltid skapa sig sitt eget New York. Precis som 6th Borough Project.

New York består av fem boroughs, distrikt. Det här har inte minst Beastie Boys berättat för oss. Men New York vore inte New York om man inte hade tillräckligt mycket storhetsvansinne att se sig om efter andra delar av USA att annektera som en ny, sjätte borough. Kanske suga in New Jersey fullt ut. Kanske kasta iväg krokarna åt något annat håll.

Eller så kanske New York en gång för alla sväljer den forna koloniherren Storbritannien. Landet där vi hittar Craig Smith och Graeme Park. 6th Borough Project.

Sedan Smith och Park började göra grejer ihop som 6th Borough Project för några år sedan har tolvorna trillat ut lite då och då. Nu senast några tolvtummare som var och en samlade ett antal låtar från One Night in the Borough, duons första fullängdare. Lite samma införsäljningsupplägg som Metro Area använde inför sin debut. Och även musikaliskt finns det en rätt tydlig länk mellan de båda grupperna. Det handlar om den djupaste av house. Det är också musik som dansar runt farligt nära tristessens jobbiga gräns. När monotoni slutar vara hypnotiskt pulserande och vackert insugande och bara blir, tja, monotont.

Det är lite här mitt problem med 6th Borough Project släppta alster finns. Det är inget som fångat mig. Sugit tag. Det har varit behagligt bakgrundsmålande, men inte mer än så. Trots det lockades jag av One Night in the Borough – men det nästan enbart på grund av The Revenge, Graeme Parks soloprojekt, som gjort remixer och släpp i eget namn som definitivt fångat mitt öra.

Var landar då One Night in the Borough?

Tyvärr lite för nära det jag hade hoppats att det inte skulle bli.

I sina bästa stunder funkar albumet riktigt bra. För det mesta när banden till Staden och även dess blaxploitationförflutna ekar någonstans mellan betongskeletten. The Fool får mig att tänka på såväl Theme From Shaft som Mr. Fingers Can You Feel It. Back to Me låter stundtals väldigt mycket Swimming Places. Och i albumets förmodligen bästa stund If the Feelings Right får vi världens bäste Marvin Gayes Inner City Blues (Make Me Wanna Holler), knappt maskerad. Och här finns mer. Endless Night är ännu ett besök i ensamnattsdansande Larry Heard-land, vilket förstås alltid är bra.

Men sen.

Det spelar ingen roll att kulisserna är snygga. Resten av One Night in the Borough lider av…. samma lika. Det är som sagt en hårfin gräns mellan tio minuters minimalistiskt detaljfipplande magi och tio minuters minimalistiskt detaljfipplande som bara blir snudd på irriterande. Det är då låtarna blir alldeles för långa även när de inte ens är särskilt långa.

Eller rättare sagt: det finns alldeles för lite i låtarna på One Night in the Borough för att de ska orka hålla mitt intresse uppe ända in i mål. Bryter jag loss några låtar i taget och verkligen ger mig tid så kryper sig materialet visserligen närmare (framförallt i takt med att solen försvinner bort bakom husfasaderna), men inte tillräckligt mycket för att verkligen beröra eller gripa tag.

Precis som Metro Area. Fast utan det som gjorde Metro Areas album så bra.