Omvändelsen till evangeliet, skulle man kanske kunna kalla det.

D.A.N.C.E. var ganska rakt av en hög trams, och We Are Your Friends-mixen hann man tröttna på hundra gånger om, och sedan kräkas lite till. Att sedan behöva se Gaspards whiskeyplufsiga mustaschnuna över hela musik- och modepressen var också tillräckligt.

Om Justice var något över huvud taget, så var det ett störningsmoment.

Sedan insåg jag att Genesis var ett fantastiskt intro. Någonstans där började väl Justice-femöringen trilla ned. Efter det såg jag A Cross The Universe, den hysteriskt klippta turnédokumentären genom vilken Xavier yttrar i runda slängar femtio ord, och Gaspard än färre. De kollar på lyxvillor, gifter sig med groupies, blir arresterade och besöker skjutbanor med sin pistolgalne road manager. Till största delen av tiden utan att ändra ansiktsuttryck. Växelvis är detta ihopklippt med livematerial; tvärt, snabbt och hårdslående. I ett av klippen syns vad vi kan kalla en mer eller mindre typisk grupp amerikanska jocks, skjortlösa och ihopträngda längst fram vid kravallstängslet. En av dem ser inte ens åt scenen. Han bara vrålar, ett ljudlöst vrål som dränks av Justices barriär av distorsion.

Det är ungefär så jag känner inför Civilization. När adidasreklamen den ackompanjerar släpptes såg jag videon uppskattningsvis ett par hundra gånger, och fick exakt den äckliga känsla av storhetsvansinne som jag spytt så mycket galla över under tonårsåren. Inte nödvändigtvis på det sätt att man vill kicka boll med Leo Messi, men något slags svulstig I-can-do-it-grej.

Det är fortfarande rätt motbjudande, men jag rår inte för det.

SÅ-JÄVLA-BRA. Helt enkelt.