Har post-hardcore som genre gått i stå? Beror på vem man frågar. På ena sidan lägret finns puritanerna som enträget håller Relationship of Command som enda behövlig referens, på andra sidan moshpiten hittar vi kidsen som knarkar Bring Me the Horizon-mp3-or och tycker att The Blood Brothers är lite för knepiga. Samtliga ur dessa läger hittar definitivt något att fastna för på Fake History, tredje skivan från Los Angeles-bördiga letlive..

Det är, först och främst, en imponerande bredd bandet besitter, man har i princip satt i system att stryka alla medhårs. Och det är däri jag hittar det allra största problemet. När man i Enemies (Enemigos) ger sig på en supersliskig refräng för att i nästa sekund bryta ut ett breakdown som skulle göra gycklarna på Möllevången extatiska, då är man ute och cyklar. Tyvärr så är inte detta en engångföreteelse heller.

Det finns dock små, små guldkorn på Fake History. I Casino Columbus plockar bandet fram en arsenal av aggressivitet som skulle göra Cedric Bixler-Zavala och manskap runt sekelskiftet gröna av avund. Så även i suggestiva Muther och i hardcoresmockan The Sick, Sick, 6.8 Billion.

Nyss nämnda trojka kan tyvärr inte väga upp för merparten av albumets resterande 11 undermåliga spår.