Cirkusen har öppnat. Köerna börjar samlas utanför entrén och en trött man vevar sitt positiv ytterligare några varv för att locka dit besökarna. Men vid horisonten börjar de mörka molnen torna upp sig och stagen som fäster cirkustältet i marken kontrolleras oroligt ännu en gång. Blixtarna har ännu inte nått över horisontkanten, men ljuset från dem studsar upp mot molnen och kastar sitt bleka ljus över cirkusområdet. De första regndropparna har tjuvstartat och börjar smattra ner mot tältduken. Genom ett öppet fönster någonstans i närheten hörs musiken från ett lössläppt jazzband som ännu inte stämt färdigt sina instrument. Fortare än någon hade kunnat gissa börjar regnet vräka ner medan molnen störtar fram bärande sin explosiva last som får marken att skaka under cirkusbesökarnas fötter – besökare som nu börjar spridas åt olika håll. Undan regnet. Undan ovädret.

Varje gång jag har sammanfattat ett musikaliskt år upptäcker jag nästan alltid några av det årets bästa skivor. I efterhand, lite för sent. En av dem var Marbert Rocels andra album. En skiva som bott i min bärbara musikspelare större delen av 2010, men som jag inte fått ändan ur att faktiskt skriva om. Förmodligen därför att den har smugit sig på mig.

Det tog ett tag innan jag helt föll för Catch a Bird. Men egentligen var det nog kärlek vid första öronkastet, utan att jag riktigt fattade det. I detta musikstressade tidevarv vi nu lever i får album tyvärr alldeles för få chanser, men eftersom Catch a Bird överlevde min sedvanliga, stressade gallringsrutin och fick fortsätta vara en av spellistorna i min iPod.

Och det är jag glad för. Catch a Bird är ett av de bästa album som överhuvudtaget släpptes 2009. Jag behövde bara tid på mig att komma ikapp Marcel Aue, Robert Krauses Antje Seifarths musikaliska skapelse.

En av anledningarna kan vara att Catch a Bird är ett album som spretar mer än vad som egentligen borde vara nyttligt – eller fungera. Det är knorrande slingor, elektroniska analogeffekter, handklappande, kletzmerblås, countrylogdans, elpianon, klarinetter, speldosemelodier, Arthur Russell-disco, plockade Going Back to My Roots-gitarrer, släpjazz, blöta saxofoner, digitalanalogt knaster, munspel och, ja, en hel massa annat.

Och när jag börjar fundera på vilka referenser jag egentligen kan leta upp i mitt eget interna musikbibliotek känns det helt plötsligt alldeles självklart att jag hela tiden dras tillbaka till Catch a Bird. Det är precis så här Molokos två första album låter, före det massiva genombrottet med Boris Dlugoschs remix av Sing It Back. Kanske inte en musikalisk blåkopia, men stämningen, känslan och framförallt den fullständiga hängivenheten att ge efter för minsta infall.

En färgsprakande kaskad av bubblande kreativitet.