Kanske säger det alldeles för mycket om min person att jag efter första genomlyssningen av Karunegala stod som vad som mest kan liknas vid ett mentalt frågetecken. Småpunkig rock på svenska med lite lätt småproggiga drag. Villigt erkänner jag att Fulmakten inte låter som så mycket annat som jag hört på sistone, om ens som något alls.

Merkurius är, en snyggt enveten gitarrslinga till trots, en ganska jobbig introduktion. Möjligtvis beror det på att jag har svårt för aliaset Pushpa Kumaras (i annan inkarnation även trummis i CDOASS) påträngande, nasala sångröst. Just ”påträngande” känns genomgående som ett lämpligt adjektiv för Fulmakten7. Karunegala känns envis och lite tjurskallig. Därav också punkkänslan. Men det som för min del hänger tyngst över Karunegala är de omöjliga texterna (ta låttitlar som Änglavingar och Orkidéerna blommar för att göra sig en idé). Jag vill inte gärna dela ut onödiga slag, men det är helt enkelt inte undertecknads kopp te.

Fulmakten7 tycks åtnjuta viss hypestatus efter ett tidigare ep-släpp och spelningar på bland annat Way Out West. Med tanke på exakt hur mycket slätstruket skräp som släpps och genomlids känns det ändå välförtjänt, oavsett hur mycket just jag gillar eller inte gillar Karunegala (att jag faktiskt inte riktigt kan bestämma mig är ett ganska gott tecken).