Med Raw Footage visade Ice Cube att den gamle inte helt tappat det, att han fortfarande hade något att ge. På I Am The West finns inte särskilt mycket som får mig att höja på ögonbrynen.

Jag förväntar mig inga revolutioner från Ice Cube. Jag förväntar mig bara att någon sorts energi ska strömma genom hörlurarna. Att han ska leverera tjock hiphop av klassiskt gangstasnitt. Han behöver inte förnya sig en millimeter mer än AC/DC. Han behöver bara leverera. Och göra det tjockt.

Tyvärr finns inte närvaron där. Varken i rim eller beats. Och utan närvaron faller allt.

Drink The Kool-Aid!? Kom igen, liksom. I She Couldn’t Make It On Her Own ger han sig på en tur i södernsirapen och jag undrar mest varför?

Här finns egentligen bara ett enda lysande undantag från den annars ganska jämntjocka sörjan. I Nothing Like L.A. skruvas tempot ner och den numera påklistrat hårda gangstaposen läggs i malpåsen. Istället får vi en lätt bris och nercabbad resa längs Sunset Boulevard. En lokalpatriotisk kärlekshyllning till staden i O’Shea Jacksons hjärta. Det är en klart lysande pärla i en grå mussla som på egen hand ordnar ett godkänt till Ice Cube 2010.