Kalla mig gärna traditionalist, men Ghosts debutplatta förbryllar mig. Här är man van att satanisterna proklamerar sitt budskap över antingen spartanska burkproduktioner och skärande gitarrslingor eller sluskigt mangel med likmaskarna krypande i högtalarmembranen.

Och här kommer ett gäng svenskar och svassar fram så här försiktigt. Som om de hade filttofflorna på och en kopp te i näven. Ondskan har aldrig framstått som vänare, satanismen aldrig mysigare.

Ghost har varit bandet alla har snackat om den senaste tiden. Singeln Elizabeth lade grunden för hypen och när nu debuten Opus Eponymous släpps på meriterade etiketten Rise Above är intresset så stort det blir för ett band som rör sig i de progressiva doom-trakterna.

Intresset är egentligen inte så konstigt, Ghost ligger helt rätt i tiden. Med sin approach för de mina tankar till holländska Devil’s Blood, medan de rent musikaliskt ligger närmare svenska kollegor som Witchcraft och framför allt Graveyard. Och den psykedeliska ådran delar man med exempelvis Jex Thoth, om än inte lika långsamt och svårmodigt.

Allting bottnar givetvis i genrens anfäder Black Sabbath, även om blickarna trevar framåt också och nämnda singeln Elizabeth minner stämningsmässigt om Mercyful Fate.

Inledningsvis var jag verkligen eld och lågor över Opus Eponymous. Vilket sväng, vilka arrangemang och vilka trallvänliga låtar! Men med den senaste veckans överdosering i ryggen börjar de första intrycken kännas lite fadda.

Vissa låtar, framför allt Ritual, Stand By Him och Satan Prayer sätter sig fortfarande, men i längden blir skivan en aning långrandig, tyvärr. Jag hade trots allt gärna sett att de hade spänt musklerna lite oftare än de faktiskt gör.