Outtröttligt pressar motorerna vidare. Oavsett hur tunnhårig Nick Cave än blir så kommer det alltid att fortsätta framåt. Även om Grinderman 2 redan patenterar bandets sound på samma sätt som man numera kan förutspå de botaniska och mytologiska referenserna på ett album med The Bad Seeds, så ångar Cave, Warren Ellis, Jim Sclavunos och Martyn Casey vidare.

På Grinderman 2 finns vid första anblicken visserligen inga lika fantastiska gnisselsymfonier som No Pussy Blues eller reptilrock lika urtida som Get It On. Extremerna är inte riktigt lika tydliga. Det mest brutala anslaget på Grinderman har dragits ut i en kakofoni av blues, noise och droneig garagerock. Bluesen som grundpelare är kanske tydligare än någonsin, även om Cave alltid, även med sin mer pianobaserade inkarnation, lutat sig mot dess avskalade, dystra skelett.

Ett av de karaktärsdrag som får mig att uppskatta Grinderman är den akuta bristen på sympatiska figurer. Perversa, påträngande, exhibitionistiska och högst obehagliga, till största delen. Gärna i ormskinnskavaj, lömska kringstrykare med historier om flickor med fladdermusansikten. Cave själv är givetvis den bildliga uppenbarelsen.

Worm Tamer, en väsande grottsexhistoria, larvig men övertygande testosteronfylld, och den slamrande primitiva Evil är tillsammans med singeln Heathen Child utgör den mest närgångna delen av Grinderman 2. Ungefär hur mycket Cave egentligen tar sig själv på allvar bör, om det inte redan stått klart, också framgå av den genialiska videon till Heathen Child (som YouTube anser olämplig för minderåriga och därför inte låter mig bädda in här). Det är också här linjen dras mellan Grinderman och Birthday Partys konfrontativa, tjutande blekgrå punk. Grinderman gör det för att de kan, och för att det fungerar.

I övrigt är det längd som gäller (i samtliga aspekter). Inledande, muskulösa Mickey Mouse And The Goodbye Man går långt över fem minuter, det släpiga mangeleposet When My Baby Comes nära sju, och den ödesdigra Bellringer Blues klockar in på fem och en halv. Här visar Grinderman exakt hur mycket deras vingar växt sedan det förra albumet. Inte för att man behövt tvivla på de fyra åldermännens kapacitet, men det är trevligt att få det svart på strippklubbens neonljus.