När Stat Quo börjar sitt debutalbum med raderna ”This is Statlanta, with no Em and no Dre” över ett mäktigt halvkyrkligt beat är det meningen att man ska bli imponerad och känna att ”äntligen är debuten här”. Men intrycket är lamt. Det känns för självklart, som att man såg det komma eller har hört det för många gånger tidigare för att det ska klara av att vara jättebra. Det är bara okej.

Samma sak gäller för spår två. Welcome Back är okej. En bra låt egentligen, men det klickar aldrig. Stat Quos rap är inte något att klaga på, förutom att hans något nasala röst kan kivas en del innan den lägger sig till rätta i örat. Marsha Ambrosius är en fenomenal brud att slänga på hiphoplåtar, men kanske börjar det bli lätt uttjatat nu.

Det är en hyfsad början, dock inte tillräckligt bra för att engagera. Ett dåligt första intryck har ingen påverkan på resterande låtar i sig, men albumets helhet skadas. Extra mycket eftersom Statlanta är ett väldigt efterlängtat album av en bra rappare och artist. Stat Quo har kämpat sig igenom långa bolagssnår och släppt tiotals mixtapes på vägen för att hålla lågan uppe. Jag förstår inte varför det inte hörs här.

Det låter inte bra, ofta på grund av platta och opersonliga beats som inte alls passar Stat Quo. Han är från södern så man behöver inte vänta sig typisk boom bap, men de kan göra feta diggvänliga beats där nere också. Här saknas slagkraft, bokstavligt talat. Det är för mycket sång och för mycket som flyter runt. Positivt är väl ändå att Stat Quo framstår som en bra rappare, eftersom just rappen är det enda som håller.

Det blir genast bättre när beatsen skalas av. Raheem DeVaughn är någon jag sällan vill se snett på, men i sitt sammanhang hade Lie To You blivit bättre om hans sång inte hade tagit över så väldigt i refrängerna. Stats verser i nämnda låt är för övrigt skivans bästa, där hittar han hem.

Det bästa materialet på Statlanta är inte utav någon jättekvalitet. Utöver de redan nämna är lågmälda Cry och Allright, där refrängen inte drar iväg för långt och Talib Kweli är hur bra som helst, sköna låtar.

Problemen med Statlanta är egentligen många, men värst är att albumkonceptet helt har fallit bort. Låtarna håller visserligen alldeles för låg standard, men de blir många gånger sämre då det fullkomligt saknas något som binder dem samman. Jag kräver inte ett homogent sound över hela plattan, men att höra ett projekt som saknar genuinitet, som känns ihopslängt utan att någon har brytt sig, är riktigt tråkigt.

Till sist avslutas denna förvåning till bottennapp med What I Like, där Stat Quo skiter i att rappa och försöker viska fram ointressant dravel över ett nattklubbsbeat, och supermeningslösa Penthouse Condo.

Ghetto USA (Feat. Antonio McLendon)

Success