Midnight Juggernauts’ andra album är ett större steg mot att vara ett riktigt rockband, med allt inspelat live, mer ”autentiskt”, inte lika formulaiskt som föregångaren Dystopia. Det ska helt enkelt vara bättre.

Om det nu bara varit sant.

The Crystal Axis är Dystopia utan Daft Punk. Det bör påpekas att den franska duon inte varit någon påträngande influens genomgående, utan snarare utgjorde mall för ett par låtar på Dystopia, precis andra grupper stod modell för andra spår. Det kapitlet är dock borta. Istället får vi, precis som innehållsförteckningen anger, ett mer liveorienterat Midnight Juggernauts. I praktiken betyder ”liveorienterat” långsammare, flummigare och med få glädjemoment.

När Dystopia släpptes var Midnight Juggernauts en del i den ”nya” australiensiska vågen, som nådde oss via bolag som Modular och artister som Van She, Cut Copy och The Presets. Det fanns en våg att rida på, men inte heller då kändes Dystopia helt rätt. Nu, utan våg, känns The Crystal Axis mest daterad och malplacerad. Daterad, eftersom den låter mer eller mindre likadant som sin föregångare; malplacerad, eftersom den inte existerar i något sammanhang att stödja sig på.

Första singeln Vital Signs är i och för sig en någorlunda trevlig historia typisk för Midnight Juggernauts; ett lite halvproggigt midtempo med ett fint, småpsykedeliskt break. Inte nödvändigtvis för småtimmarnas allra högsta brännpunkt, men nog så väl lämpad som nedvarvning efter ett mer intensivt pass. Men sedan händer det inte så mycket mer. Midnight Juggernauts’ landskap är för nollställda, för entoniga, för långsamma.

På väg att säga att det är tråkigt på ett lovande band minns jag att jag gav Dystopia en fyra av tio. Så nej, inte ens det, utan bara mediokert.