På redaktionens interna e-postlista konstaterade Martina ungefär att hon har svårt för James Murphy i för stora doser.

Det är ett sätt att säga det. Ett annat är att det finns saker på This Is Happening som luktar som något man har trampat i.

När det nu blivit dags för Murphys alter ego-konstellation att släppa sitt tredje album, sex år efter genombrottet med monsterironiska Losing My Edge är saker och ting sig rätt lika i LCD-lägret. Även om This Is Happening sägs vara det sista album LCD Soundsystem kommer att släppa ifrån sig (med motiveringar som att albumformatet är dött, att grupper slutar göra bra grejer efter sitt tredje fullängdsalster, att Murphy inte vill att LCD Soundsystem ska växa sig för stort och kollapsa under sin egen tyngd och att den tre månader långa inspelningsfesten i Rick Rubins L.A.-studio var ”brutal”) så handlar det om samma slags postpunk-/punkfunk-glammande som i början av tvåtusentalet. Tiden då namn som Murphy, The Rapture och skivbolag som DFA formade nollnolltalets uppdatering av åttiotalsoriginalet.

Det innebär kort sagt att vi bjuds på musik som hela tiden balanserar på det obekvämt olyssningsbaras gräns, med ylande sång och gitarrer och monotont malande. Det är också när ”punk”-etiketten får ta största utrymme på bekostnad av de andra influenserna som saker och ting blir riktigt otäcka. Singeln Drunk Girls är fullständigt olyssningsbar. All I Want är inte alls i närheten lika illa, men blir mest någon slags rätt trist rocksvulst med arenavarningslampor blinkande i kulisserna. Det finns också spår som One Touch som aldrig tar vägen någonstans alldeles för länge. Även öppningsspåret Dance Yrself Clean lider av samma sak – och dras dessutom med ytterligare ett av postpunkens (åtminstone nollnollvariantens) mest irriterande signum: ylande skriksång. Och mot slutet av skivan får duetten mellan Murphys röst och en falskbalanserande syntslinga i Somebody’s Calling Me det att ila i mina fyllningar.

Men överlag är albumets andra halva betydligt bättre än den första delen. När vi dessutom går i mål i Home, något i LCD-sammanhang så ovanligt som en rätt rak poplåt. Även om inte heller den lämnar något djupare intryck inser jag hur välkommet det inslaget känns

Men hur man än vrider och vänder på fungerar This Is Happening egentligen bara två gånger: You Wanted a Hit och Pow Pow. Två låtar som lyckas med den svåra balansgången att få allt som är typiskt LCD Soundsystem att falla på plats. Dessutom två låtar som båda länkar tillbaka till Losing My Edge.

Strippade Pow Pow, en låt som aldrig hade funnits utan Talking Heads eller Arthur Russell, bjuder på en pratsjungande Murphy som både är mumlande osammanhängande och knivskarpt ordvägande över ett percussiondrivet discobeat, en plockad postpunkbasgång och laserljudeffekter. Över ett långsamt växande ljudpaket droppar Murphy oneliners som ”we have a black president and you do not, so shut up” och djupsinnigheter som ”because I have stayed home, and I’ve learned a little bit more about my neighborhood, which is important – you know there’s a lot of good places to eat”, likt en David Byrne på gästspel i Flight of the Conchords.

Och om Pow Pow är Losing My Edges ljudmässiga tvilling, så är albumets allra bästa låt dess innehållsmässiga släkting. Där Losing My Edge ironiserade över klubbcreddsängslighet bland världens musikutövare handlar You Wanted a Hit om jakten på de tre radioperfekta minuterna.

You wanted a hit
But maybe we don’t do hits
I try and try
It ends up feeling kinda wrong

You wanted it tough
But is it ever tough enough
No, nothing’s ever tough enough
Until we hit the road

Yeah, you wanted it lush
But honestly you must hush
No, honestly you know too much
So leave us, leave us on our own

And so you wanted a hit
Well, this is how we do hits
You wanted a hit
But that’s not what we do

I de två låtarna funkar This Is Happening. Då funkar James Murphys LCD-projekt. Hade Murphy kunnat fokusera sin energi mer på att snickra ihop helhetslösningar som Pow Pow och You Wanted a Hit så hade jag också tyckt att LCD Soundsystem är precis sådär bra som många andra gör.

Som det är nu är det som Martina konstaterade: James Murphy funkar bara portionsförpackad.