När Martina skrev om Ayrton Senna konstaterade hon avslutningsvis att de fyra låtarna på EP:n var precis lagom. Ett helt album med bandets glättigare pastellfärgade sound skulle antagligen vara för mycket. Subiza är svaret på den funderingen.

Delorean har dessutom inte bara fyllt ett helt album de har tagit det hela ytterligare ett steg och knuffat sin redan glatt dansande kombination av tungt 90-talsrotad klubbmusik och sorglös melodiös indiepop ännu längre ut i solskenet. Det finns nästan inte en sekund på Subiza där inte klassiska housepianon och upphackade vokalsamplingar flätas ihop med bongotrummor, maracas och tamburiner. Samtidigt studsar den ena gladraveiga rytmen efter den andra mot virvlande melodier och Ekhi Lopetegis röst någonstans långt borta i fjärran. En sprudlande massiv matta av ljud.

Så, ja Martina. Du hade rätt. Det är för mycket. Men det är inte nödvändigtvis bara en dålig sak.

Visst är det inte alltid helt självklart vilken titel som spelas och hur mycket låtarna än sväller är det inte alltid de riktigt vet var de ska ta vägen. Men Delorean lyckas på något vis, som den mest självklara sak, ändå få allt att kännas luftigt och lyfta sig till en obestämd plats med ständig sommar mellan dansgolv och scengolv, dåtid och nutid.

Och faktiskt i viss mån även mellan Barcelona och Göteborg. För när man hör euforiska Stay Close, Simple Grace sommarvärme eller den urbaleariska popen i Grow väcks onekligen frågan, inte om utan snarare hur brett till exempel Sincerely Yours kommer le med öronen när de får höra Subiza.