När jag listade 100 låtar att ta med sig från 2010 var Matilda’s Dream en av dem. Ett långsamt, vackert och hotande bygge som lät precis som den hette. En dröm mellan vemod och vansinne. När John Talabot nu släpper sitt första album skulle öppnande Depak Ine lika gärna kunna heta Matilda’s Dream, del två. […][...]

(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0) Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha […][...]

Tanlines’ Real Life var ett av 2010 års mest återkommande teman. It was a past life thing/It wasn’t anything at all. Till och med när de på blodigt allvar gjorde en vuvuzuela-version inför fotbolls-VM så fungerade det. Jävla hipsterdisco. Jävla afropop. Jävla häxblandning. Volume On är egentligen en samling av material disparat både ifråga om […][...]

Lemonade tog sig från San Francisco till Brooklyn, från experimentell dansmusik till en överkokande soppa av ljud. I år har de släppt en remixskiva och en EP. Vilket är årets album? Delorean - Subiza Vad kommer ni komma ihåg från musikåret 2010? Rökmaskiner, pitchade röstsamplingar, S&M, trance synthar, lycksalighet. Vad ser ni fram emot 2011? […][...]

Jag tror att det är den jävla eländiga kylan som är anledningen. Vintern som aldrig släpper taget och metrologer som pratar om frost fast det är maj. Som dessutom säger att sånt här kan vara fullt normalt den här tiden på året. Skitsnack. Det är har aldrig varit en sådan här eländig och långdragen vinter […][...]

Vi i dagensskiva.coms redaktion fortsätter på sedvanligt sätt att sammanfatta på månatlig basis. Här är april månad. Masshysteri Masshysteri (album) Uppföljaren till finfina Vår del av stan är tro det eller ej ännu bättre än föregångaren. Dom kan inte höra musiken, Välkommen till verkligheten och framför allt Låt dom hata oss är helt klockrena låtar […][...]

När Martina skrev om Ayrton Senna konstaterade hon avslutningsvis att de fyra låtarna på EP:n var precis lagom. Ett helt album med bandets glättigare pastellfärgade sound skulle antagligen vara för mycket. Subiza är svaret på den funderingen. Delorean har dessutom inte bara fyllt ett helt album de har tagit det hela ytterligare ett steg och […][...]

Jag försvarar villigt min etta med näbbar och klor. Jag älskar den. Resten spelar inte fullt lika stor roll, vissa har jag inte hört på ett par år, någon kom i höstas. Givetvis har man ju också glömt en del, och vissa kanske inte egentligen bör vara med. Men, spillerill. Det var aldrig någon riktig […][...]

Fever Ray Fever Ray Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av. /…/ Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om […][...]

Jag har sagt det många gånger. Om Delorean varit, säg, fransmän istället för ett gäng tjuriga basker från Zarautz, hade deras karriär förmodligen sett annorlunda ut. Under många år var Delorean en relativt välbevarad hemlighet i skarven mellan de spanska indie- och dansmusikscenerna, och även om de nu, efter många års envist turnerande, börjar ta […][...]