Han förstörde, enligt egen utsago, Beta Band. Både metaforiskt och bokstavligt, slog sönder bandets instrument. Kom tillbaka som King Biscuit Time men började leta efter lämpliga självmordsträd och gjorde en Agatha Christie. Han dök sedan upp igen som Black Affair men lade projektet på is och gick i intensiv terapi. I en intervju för två år sedan sa han: ”I threw myself into King Biscuit Time but, looking back, I wasn’t in any fit state,”

Journalisten tillade: “This is the fourth time I’ve interviewed Mason but the first where I’m confident he’s not going to hit me”.

Har alltid varit fascinerad av hur människor som är så djupt deperimerade kan skapa så vacker musik. Musik som inte är kaotisk och förvirrande och svartdrypande men lättsamt ljuvligt klar. Att någon som är så till synes destruktiv kan generera sådan välformulerad sammanhållen briljant musik.

Steve Mason solo är lite som Larry David solo. Man fattar att det var han som var hjärnan bakom allt men på något sätt är det inte samma sak. Om det är till det bättre tar ett antal lyssningar att komma fram till. Producenten Richard X låter oftast Masons röst stå i centrum och mjukt arrangeras musiken runt honom. Den luftiga 80-talspop som han gillar så omformas så att den passar runt hans svarta rannsakande texter.

Det finns många fina spår som singeln Lost and Found, I Let Her In och Hound On My Heel men det känns inte självklart att det kommer sälja fem kopior på fem sekunder.