Umeå, 2010. Sony släpper Hela världen brinner med Invasionen, ett av Dennis Lyxzéns många projekt. På många sätt ett symptomatiskt skivsläpp som får spegla Lyxzéns status i musikvärlden. Efter mångårigt engagemang i flertalet namnkunniga akter är det inte konstigt att stora, stygga skivbolaget vill knyta Invasionen till sig.

Multinationellt skivbolag eller inte, gräsrötterna överges inte på vare sig Hela världen brinner eller i övriga åtaganden – däribland AC4 och egna skivbolaget Ny Våg. Här presenteras rötterna i form av medryckande punkrock i rakt nedstigande led till Babylon Blues, KSMB och Buzzcocks. Gott så.

Enligt utsago markerar detta nya decennium ett nytt kapitel – greppet att sjunga på svenska. Ett grepp som fungerar och känns fräscht, klyschan i att det blir mer personligt på hemspråket kan appliceras på Invasionen också. Däremot känns merparten av låtarna alldeles för tama för att riktigt sätta sig. Nerven som återfinns hos vardera medlems ordinarie band (bl.a. Deportees och DS-13) är som bortblåst, kvar är bara låtskelett som skulle må bra av en matigare produktion.

För intentionerna finns där, det är tydligt. Tydligt är också att halvmesyrer också finns på skivan. Guldkorn som första singeln Får aldrig tro, Tidsfördriv och Dekonstruktion 100% bär albumet framåt och uppåt medan bottennappen Nån gång måste ju nåt hända och sömniga Livet med ett samvete mer drar åt motsatt håll. Halvhjärtade covern på Deportees Under the Pavement, the Beach (Under gatan en strand) kunde man också sorterat bort innan skivan gick i tryck.

Summa summarum; när jag såg bandet på Handen på Hjärtat-turnén för några månader sedan såg jag fram emot Hela världen brinner. Med facit i hand önskar jag att den känslan fick bestå.