Tolv år efter bandets plötsliga upplösning samlades återigen legendariska At the Gates för en återföreningsturné för att en gång för alla avsluta bandet på rätt sätt. Både bandet och resultatet av återföreningen kan nu beskådas på formidabla DVD:n The Flames of the End.

Eftersom spelningarna 2008 markerade det definitiva slutet för bandet, är också DVD:n som spänner över tre skivor, det definitiva At the Gates-dokumentet. Det finns oerhört mycket material att ösa ur, mycket tack vare Anders Björlers flitiga filmande karriären igenom. Och öser, det gör bandet.

Första delen, Under a Serpent Sun, är en synnerligen välmatad dokumentär över bandets historia. Från pojkrummen i Billdal och Hovås, via gigen på Valvet, inspelningarna i Studio Fredman och diverse turnéer till återföreningsturnén och de avslutande spelningarna. Historien varvar effektivt sentida händelser med återblickar och intervjuer med de allra flesta inblandade och bjuder på en bra inblick i såväl At the Gates som den dåtida scenen och med en del putslustiga anekdoter inkluderade.

Två dagar efter den avslutade USA-turnén i och med återföreningen ställde sig At the Gates på största scenen på Wacken Open Air i Tyskland och andra skivan, med titeln Purgatory Unleashed, skildrar hela spelningen. Det är en förstklassig upptagning av ett förstklassigt At the gates trimmat till max efter en intensiv turné. Bandet i sitt esse helt enkelt. Enda frågetecknet är att jag tycker Anders Björlers gitarr försvinner helt i vissa av sticken, men jag tycker mig inte märka något när både han och Martin Larsson gör sitt. Skumt är det i alla fall.

Den tredje delen, Only the Dead are Smiling, varvar olika liveklipp från hela karriären. Från Eskilstuna 1992, via USA 1996 till sommaren 2008. Kvalitén varierar givetvis från den ena inspelningen till den andra, men genomgående är bandets prestation, som ståtar med ett duktigt driv genom hela karriären och som ger respons i publiken, oerhört genbuin och varje klipp är värt att se. Och att höra publiken skrika med i det klassiska ”Go!” i början av Slaughter of the Soul är måhända inte särskilt överraskande, men icke desto mindre fantastiskt snyggt.

The Flames of the End sammanfattar ett legendariskt band på ett fantastiskt sätt. Det här är inte bara metalhistoria, det är musikhistoria. Och det är inte bara svensk musikhistoria, det är internationell musikhistoria.

Fulländat.