Ryktena om Sades första album sedan 2000 års Lovers Rock började sprida sig redan 2008. Men det var först när en kommentar om skivan från Maxwell dök upp i maj 2009 som förväntningarna började bli sådär jobbiga: ”Trust me, it’s so monolithic it’ll shake you in your shoes!”

Trust me, it’s so monolithic it’ll shake you in your shoes. Hur jag önskade att det faktiskt skulle bli så.

Alla som följt min Sade-special senaste veckan har väl inte kunnat undgå att jag har ett säkerligen inte helt igenom hälsosamt förhållande till Sades musik. När vi dessutom talar om en grupp som senare delen av sin karriär haft en utgivningstakt om ett album per decennium är det klart att förväntningarna når orimliga nivåer när det väl blir dags.

26 år har hunnit passera sedan debuten Diamond Life och det är en imponerande stabil samling människor som varit inblandade. Förutom de fyra gruppmedlemmarna återfinns som vanligt studiogurun Mike Pela. Sophie Muller har tagit bilderna och regisserat videon till titelspåret (och spelar faktiskt dessutom ukelele, av alla instrument, på skivan). Dessutom på ett och samma skivbolag.

Och så har vi ju Sade själv, förstås. Det märks att det har gått snart tre årtionden. Åtminstone på rösten, som är mörkare än tidigare. Tittar man däremot på kvinnan Sade har absolut ingenting hänt. Hon är precis lika vacker som då och ser inte ut att ha åldrats en dag, på något omöjligt sätt.

På sätt och vis har Soldier of Love också nått omöjliga framgångar. Visserligen är det ingen större idé att mäta listframgångar 1984 med listframgångar 2010, men om vi för en stund ser bortom den bristen i jämförelsen så är albumets förstasingel en av gruppens största framgångar. Den ska tydligen vara den första vokala låt som någonsin klättrat upp till toppen av Smooth Jazz Top 20 Countdown-listan, vilket förstås är dubbelt ironiskt med tanke på att låten, från gruppen som fortfarande dras med smooth jazz-stämpeln, är den minst smooth jazziga gruppen släppt ifrån sig.

Jag, och säkerligen de flesta andra Sade-fans, togs lite på sängen av albumets förstasingel. Betydligt hårdare än väntat. Men precis som Lovers Rock mer än kanske något annat var det musikaliska resultatet av en grupp som samlade ihop alla de riktningar och alla de delar som byggt upp till den punkten. Gitarren från No Ordinary Day, marschtrummorna från Fear och det tunga beatet från Gaze, öppningsspåret på Sweetbacks debut – där finns ingredienserna i Soldier of Love.

Här finns dessutom, tyvärr till skillnad från exempelvis föregångaren Lovers Rock, plumpar i protokollet. Ja, eller soulgospelcountryballaden Be That Easy är kanske inte så mycket en plump som, tja, ”inte lika bra som de övriga” på samma sätt som tvillingen By Your Side kändes för mig på första skivan ungefär vid samma tid för tio år sedan. Plump är däremot precis vad Babyfather är. Det stora problemet är nog inte att låten är för baktaktsstruttig på något sätt jag inte riktigt kan sätta fingret på – det stora problemet är att det är barn inblandade. Jag kan förstå att mamma Sade och pappa Stuart är vansinnigt stolta över sina barn Ila respektive Clay, men… nej. Ytterligare ett bevis för att barn är det främsta hotet mot artisters skapande. Alla slags kvalitetsspärrar har en tendens att flyga ut genom rutan. Det är något med Babyfather som bara inte funkar.

Nu är inte ens Babyfather något oöverstigligt hinder (även om jag i ärlighetens namn snabbt hoppar över låten). Framförallt inte när man betänker resten av låtarna.

Långt mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Trots Maxwell.

Ödesvackra The Moon and the Sky. Mäktiga Soldier of Love. Morning Bird, som med sin vackra cello, sitt försiktiga piano och sin fina gitarrslinga tar slut precis när den kommit igång – alldeles för tidigt, precis som Like a Tattoo. Stråksorgsna Long Hard Road. Ögonblankt marscherande Bring Me Home. Michael Jackson-blinkande Skin med sin snygga Going Back to My Roots-gitarr. Och In Another Time som, trots sin soulballadinramning och sin drömskt vackra soloviolin, mer än något annat gruppen gjort den här sidan 1985 för tankarna tillbaka till början med sin jazziga ståbas. En cirkel som sluts.

Lovers Rock kändes som ett bokslut, en smältdegel av alla intryck som gruppen samlat på sig under 16 år. Soldier of Love känns inte alls så. Snarare som en grupp som funnit ny inspiration och har gått in i en ny fas. Men det är kanske just därför som jag inte kan släppa cirkelslutstanken varje gång jag hör In Another Time. En skiva som redan vuxit från det jag hörde den första gången.

När vi väl sedan hunnit fram till slutet (Sade har alltid förstått vikten av att spara några av de bästa låtarna till sist) har Andrew Hale och Sade i och med The Safest Place skrivit en av de vackraste låtar gruppen gett oss och som på två och en halv minut sammanfattar precis allt Sade någonsin har handlat om:

In my heart
Your love has found
The safest hiding place
Inside is a field
And trees and a lake
Around is a wall
No one from hell could break
In there you’ll shine
In there you will cry
My heart has been a lonely warrior
Who’s been to war
So you can be sure
In my heart your love has found
The safest hiding place

Jag hoppas verkligen att det inte tar tio år till nästa gång. Och ännu mer hoppas jag att det här inte är det sista vi får höra från Sade. Att Soldier of Love inte blir det sista albumet från en av populärmusikens mest konsekventa, innerliga och högkvalitativa grupper. Men om det nu skulle bli så är Soldier of Love verkligen en värdig avslutning.

Musik att fylla tomma hjärtan och bottenfrusna själar med.