Jag var naturligtvis inte alls med när The Minutemen fanns. När D. Boon dog i en bilolycka 1985 gick jag på lågstadiet och hade upptäckt amerikansk hårmetall, men jag var tusentals mil från att upptäcka hardcore från Kalifornien. Och ens om jag hade upptäckt det hade jag aldrig förstått något så stort som The Minutemen.

Inte för att de är så svåra, men för att de kräver en tanke.

Jag hittade dem genom vad den här specialen inspirerats av, Michael Azzerads bok Our Band Could Be Your Life om den amerikanska hardcorescenen från 1981 till Nevermind (som jag också tipsade om i vårt podradioprogram om musikböcker). I boken berättar Azzerad om ett band per kapitel, i en någorlunda kronologisk ordning. Det första kapitlet klarade vi av förra månaden, det behandlade Black Flag, den självklara starten i alla historier om amerikansk hardcore. Det andra kapitlet handlar om The Minutemen.

De gjorde det andra släppet på SST Records, med sin debut-ep Paranoid Time. Där visade de både skälet till sitt namn och sin storhet med sju låtar på under sju minuter. Och de var först med att visa att det inte bara är jazz som är ett sätt att spela, inte ett sätt att låta.

The Minutemen är tveklöst hardcore. Det är stora uppsträckta mittenfingrar mot omvärlden, men de är inte heller alls bara vad vi förväntar oss av punkrock.

On the back of a winged horse
Through the sky of pearly grey.
Love is leaf-like …
You and me, baby.
Twinkle, twinkle
Blah, blah, blah
E.
T.
C.

#1 Hit Song

De är vad vi förväntar oss i innehåll, men inte som det låter.

De har så många sidor. Det var fyra sidor kärlek när den släpptes 1984. Två vinylskivor, fyrtiotre låtar på en timme och en kvart. Om man måste välja finns här det bästa The Minutemen släppte ifrån sig i sin karriär.

Och de levererar så snabbt, så effektivt. Econo. Det finns så mycket här som är så bra att det kunde dragits ut på i långa stunder till. Men varför skulle de? They jammed econo. Så enkelt var det. Ge oss det fina och gå vidare till nästa låt. Det är verkligen så enkelt.

Det finns låttitlar som är så briljanta att man önskade att om låtarna var up to snuff hade antagligen hela världen sprängts (Political Song for Michael Jackson to Sing. Det finns låtar som svänger så hårt att om jag måste jämföra så föraktar jag hela hardcore-världen efter 1984 (#1 Hit Song, Corona). Det är inte för inte det var härifrån Michael Azzerad tog titeln till sin bok.

Our band could be your life
Real names’d be proof
Me and Mike Watt, we played for years
Punk rock changed our lives.

[...]

Mr. Narrator,
This is Bob Dylan to me
My story could be his songs
I’m his soldier child

History Lesson – Part II

Double Nickles on the Dime blev deras magnum opus. Mest för att D. Boon försvann alldeles för tidigt. Som Jonas skriver är det omöjligt att tänka sig hur Fugazi låtit utan The Minutemen. Och senare är det ännu svårare att se hur Rollins Band kunde låtit som de gjort utan The Minutemen (Henry Rollins skrev Storm in My House med D. Boon på skivan). The Jon Spencer Blues Explosion? Tror inte det.