Recension
- Slut dina ögon och dröm om Egland (album, cd) Per Egland
- 2010
- I Made This
Välkommet
Svensk folkhemsromantik blandat med ett hat mot Stockholmshipsters. Pop som inte riktigt kan sorteras in i något fack. Någon har till och med kallat Per Eglands musik â€indiedansbandâ€. Enligt egen utsago spelar han punk.
Oavsett vad, nu kommer så äntligen Slut dina ögon och dröm om Egland, en uppvisning i storslagen indierock. En tidstypisk bild av Sverige sett genom ömsom bittra ögon, ömsom kärleksfulla diton.
Du tvingas tävla i självdistans i världens snällaste naziland. Det kanske låter farligt men du är så jävla vanlig. /…/ Säg ska du åka bort någonstans med ditt vidriga indierockband? Har ni fått en spelning eller spons på en tatuering?
- Lust och hägring
Alla får en skopa av sleven och jag inbillar mig att eventuella eftermälen inte rör herr Egland i ryggen. Och jag kan inte låta bli att inte älska det och känna igen mig.
Det har varit många bud gällande denna skivas släppdatum och såhär med resultatet i hand förstår jag varför det ideligen flyttats fram. Det är en väldigt genomarbetad skiva och det hörs att många timmar lagts med det perfekta resultatet som mål. Och det är nära nog perfekt.
Egland har tagit tillvara på den attack som genomsyrar Streetwaves, punkbandet han utöver solokarriären ingår i, och adderat ett melodispråk så direkt och tilltalande att om bara Mix Megapol-lyssnarna höjt blicken från mittfåran hade de haft en ny favoritartist.
Det är just den balansgången mellan indietänket, folkhemmet och avskyn mot de båda motpolerna som gör Slut dina ögon och dröm om Egland tilltalande. Den forne musikhögskolestudentens uppror – i den mindre skalan – mot omvärlden framförs på ett älskvärt sätt via fina låtar som Merkurius brinner, ovan nämnda Lust och hägring och Innan jag var rik.
Det är mot slutet av skivan som den tappar i intensitet och trots att resan till hemortens Utansjö antagligen känns viktig för Egland i instrumentala Utansjö bruk farväl förblir den en petitess. Rixväg 90 imponerar i ett slags suggestivt Mogwai-crescendo och det enda jag funderar på är varför den inte lagts som intro på skivan, helt enligt livespelningarnas setlist. Avslutande Ingen morgon ingen dag lunkar på i ett The Jesus & Mary Chain-tempo som inte känns helt motiverat. Låtens text till trots, om FRA-lagen och industriorters nedläggningar, lämnar den en del att önska.
I övrigt; en skiva väl värd att ägna tid åt.
Publicerad: 2010-02-12 00:00 / Uppdaterad: 2010-02-12 08:06
7 kommentarer
Mja, jag hade gett den en femma. Sjukt ojämn.
#
http://www.youtube.com/watch?v=KUUDvDi84-E
Ovanstående mästerverk känns som en absolut nödvändighet i nuläget. Nya plattan Fourth Reich når dock inte upp till samma höjder. Än.
#
Nya Peps Persson!!
Men utan raggaen!!
Ska kollas upp!!
#
MASTER! MASTER!
#
Avslutande Ingen morgon ingen dag lunkar på i ett The Jesus & Mary Chain-tempo som inte känns helt motiverat.
Visst att Ingen morgon ingen dag är ett ganska svagt spår, men att tempot skulle ha något med JaMC förstår jag inte.. Vilken låt/skiva med dem har sådant tempo, och när blev det bandets kännetecken?
#
Jag tror du hakar upp dig på ordvalet ”tempo” och ja, jag ger dig rätt i det. vad jag såklart menar är takt, att låten lunkar på i en The Jesus & Mary Chain-takt som inte känns helt motiverad.
Du vet, den beprövade bam ba-dam-takten – som kanske mest är känd från The Ronettes örhänge Be My Baby.
Ska vi dra JAMC-parallellen kan vi enkelt titta på exempelvis Psycho Candy där Just Like Honey, Cut Dead och Sowing Seeds domineras av sagda takt.
Du fattar?
#
Ja, takt och tempo är väldigt olika. Eglands användning av Be my Baby-takten är ju väldigt nedvriden i tempo och utan gitarr-ackompanjemanget och med annat ”sound” på trummorna.
Men visst, takten är som de låtar du nämner och att JaMC använt samma takt på tre av sina låtar gör kanske att de är en representant för takten men jag tycker inte att takten är representativ för dem (Vad jag vet är det bara på de låtarna, på ett av deras 9 album som de använder den takten). Den takten är och förblir just Be my Baby, även om många lånar/hyllar den – exempelvis Explorers Club – Forever, Magnetic Fields – Candy Johnny Boy – You are the generation that… osv
#
Kommentera eller pinga (trackback).