Om två månader släpps Zooey Deschanel och M. Wards andra album under namnet She & Him. Debuten Volume One förvånade. Inte för att Zooey Deschanel skrivit en hög fantastiska girl group-låtar – det hade hon förvarnat om i diverse filmer – utan för att inbundne M. Ward dansade i popvideos men stod i bakgrunden ljudmässigt.

I längden kändes det som om Volume One tappade. Orka glättigheten. Numera, när Zooey Deschanel fullkomligt tagit över indiefilmsgenren, behöver hon övertyga än mer för att man inte ska drabbas av tvångsmässiga bilder av uppspärrade ögon, svängande hästsvansar och små röda munkjackor när man blinkar för att fukta ögonen när ens lilla sportbil susar fram i solskenet med sufletten nedfälld.

Singeln In the Sun, första släppet från Volume Two, övertygar inte ur det perspektivet. In the Sun är, precis som titeln avslöjar, ännu en solskenspophistoria med körer, vippande kjolar och luftiga gitarriff. En enkel pianoslinga skapar ännu mer stolpig form och dansant energi i det korta stycket.

Det är på samma gång både välkommet soligt och irriterande. Melodin är galet charmig och i rätt solstråle är det vad som gjort mig på bäst humör hittills i år. En gråmulen, stressig februaridag är den det mest irriterande.

Deschanel har en overklig förmåga att kanalisera en image och den känsla som omger henne, på två minuter och femtioen sekunder. Den som gillar henne gillar hennes musik. Samtidigt plockar hon solskensriffen och det bitterljuva anslaget ur M. Ward för att skapa en tyngd som hon själv har svårt att förmedla – eftersom hon verkar så förbannat nöjd. Med färdigheterna från Volume One och singeln In the Sun står sig nöjdheten självklar.