Av alla de artister som kommer att släppa skivor 2010 – och som jag kan förväntas gilla – är det förmodligen ingen som har ett bättre utgångsläge än Massive Attack.

Det kan liksom inte bli såsigare än förra gången.

Det har snart hunnit gå snart 20 år sedan Massive Attack släppte sin debut – ett album som det är svårt att överskatta betydelsen av. Förutom att det blev startskottet för ett kollektiv som hade fullständig kontroll över sina olika uttrycksmedel – från albumomslag, över videor fram till visuella konsertupplevelser – var Blue Lines en av nittiotalets definitiva milstolpar. Och tyvärr för gruppen också den måttstock allt de sedan dess gjort på något sätt ställs mot.

Det var också ett album som blev en sammanfattning av nittiotalet, trots att det knappt hade börjat. Den smältdegel som decenniet kom att kännetecknas av.

Uppföljarna kunde inte riktigt mäta sig med den mästerliga debuten, men här fanns ändå ett par av årtiondets bästa låtar.

Sen… hände något. Sen hände 100th Window.

Det kunde liksom inte bli såsigare den här gången.

Mycket riktigt visade det sig att de första smakproven från Heligoland var betydligt roligare än materialet från föregångaren. Pray for Rain, med TV on the Radio-sångaren Tunde Adebimpe vid micken och framförallt ödesvackra Paradise Circus, med Mazzy Stars Hope Sandoval, fick mig att faktiskt börja hoppas på det som Daddy G sagt i intervjuer: att Heligoland är ett steg tillbaka till Massive Attack i gammal god form. Ja, eller åtminstone i Mezzanine-form.

Det visade sig vara till hälften rätt.

Heligoland har betydligt mer med Mezzanine att göra än med 100th Window. Det är ett vräkigare och mer svartmålat bygge. Det är inte sällan Karmacoma-klaustrofobisk scenografi. Det är betydligt mer puls. Det är framförallt betydligt mer fasta strukturer.

Girl I Love You chockar dessutom med en basgång som inte bara för tankarna till Mezzanine utan som faktiskt rullar ända tillbaka till Safe From Harm. Att den tyvärr kollapsar i en anarkistisk orkesterstämning är en helt annan historia.

Men just mullerchocken i Girl I Love You sätter också fokus på problemet med Heligold.

Det blir lite för lite variation.

Musiken trampar på i ett långsamt undergångsfilmsmusiktempo. Och där den släpar sig fram saknas dynamiken från gruppens bästa låtar. Det mörka och det mjuka. Det hårda och det vackra.

Och att två av låtarna som Massive Attack och Damon Albarn har ihop låter som något som Massive Attack och Damon Albarn har ihop är tyvärr ingen komplimang. När Elbow-sångaren Guy Garvey ställer sig vid micken i Albarn-skrivna Flat of the Blade får han det tveksamma nöjet att medverka i skivans överlägset tristaste spår. (I ärlighetens namn går det betydligt bättre i tredje samarbetslåten Splitting the Atom).

Men kronan i Massive Attack-juvelen är utan någon större diskussion Paradise Circus, där det verkligen blir så bra som jag hade hoppats. Särskilt i Gui Borattos mästerliga remix – som David redan har konstaterat. Silverplatsen kammar Rush Minute hem.

Heligoland är långt mycket bättre än förra albumalstret, men det är ändå svårt att släppa känslan av ett svårtartat ”jaha”.

Nåja. Det är åtminstone hästlängder bättre än Portisheads katastrofala comeback-skiva.