The Dead Confederate låter otidsenliga på ett tidsenligt sätt. Detta kanske kan förklaras dels med att Wrecking Ball släpptes för första gången för ett par år sedan, och först nu får distribution i Europa, dels exemplifieras av att bandets stopp-start-stopp-teknik härletts till Nirvana i ungefär varenda text som någonsin skrivits om bandet.

När grungen härskade över västvärlden ville jag bara lyssna på Spice Girls och var konstant förbannad över att MTV styrdes av smutshåriga flanellrockare. Så vid första genomlyssningarna av Wrecking Ball var det något undanträngt långt ner i det undermedvetna som pockade på uppmärksamhet. Det var obehagligt att erkänna det, men det var grungen. Och den var precis lika tråkig som jag mindes den, med undantag för några små vågtoppar.

Hos The Dead Confederate finns dessutom ett psykedeliskt drag som gör dem kapabla till en tolvminutershädelser som Flesh Colored Canvas, som i princip är ett långt vakuum i sju minuter, för att sedan halvslött kravla runt lite i leran. Inte outhärdligt, men fullständigt onödigt. På det stora hela gör samma drag att många av låtarna på Wrecking Ball tillåts breda ut sig mycket mer än vad deras kärna egentligen tillåter. Energin går förlorad och det hela blir mest tradigt. Och albumets ”intellektuella” låt, The Rat, om, just det, en råtta (säg inte att det är en metafor!) som betraktar människan och torrt konstaterar ”stupid human, shit for brains”, är rent förhatlig.

Är det någon som har Geri Halliwells telefonnummer (en musikal är inte gott nog!)?