Det satt längre in än vanligt, men visst är jag vid åsikten att Stronger With Each Tear är ett album som håller. Väl bortskämd har man dock blivit av Mary efter de två enormt bra album hon släppte innan detta.

Låtarna på Stronger With Each Tear är som de låtar som har hamnat i skuggan av starka hits på tidigare album. Förutom en ganska katastrofal inledning på albumet så känns resten bara okej. Energin och tempot är helt rätt i Said And Done och Kitchen, men det lyfter aldrig till bästa Mary-klass förrän vi når till skivans sista låt. Color ingår i soundtracket till filmen Precious (som har sverigepremiär på fredag, den 29/1), och det är ännu en helt makalös låt av Mary och Raphael Saadiq, som har producerat.

En superlåt räcker dock inte, och som sagt är de två inledande låtarna riktigt trista. Det är inte autotunen som förstör på The One, Marys röst klarar den och får det att låta bra (trots att det såklart hade varit bätte utan), utan det är hooken. Riktigt jävla skitdålig. Även Drake är ett tråkigt inslag, som ytterliggare bevisar att även Mary har råkat trampa på farliga trendminor. Synd på en låt som med vassa verser och hyfsad produktion av Darkchild hade kunnat bli väldigt bra.

Good Love däremot är en skön uptempo-låt som hade fått mig att bli sugen på sommar om inte vintern hade varit så fin att jag önskar att den aldrig kommer ta slut.

Variationen som brukar göra lyssnandet av Marys album till ett riktigt nöje saknas här. Det går ganska mycket längs samma streck. Jag saknar känslan av att tappa andan som normalt sett brukar inträffa med jämna mellanrum när jag lyssnar på MJB. Saknaden efter en ordentlig hitlåt är stor, men kanske kommer jag med tiden att lära mig att njuta mer av Marys plana (egentligen fel ord, för det är ju ändå bra) låtar. Någonstans känner jag att det här albumet blir lite bättre för varje lyssning, fast suget efter att lyssna är dessvärre obefintligt.

The One (Feat. Drake)

I Am