dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Miss Kittin & The Hacker: Two
Two (album, cd) Miss Kittin & The Hacker
2010
Nobody’s Bizzness
5/10

Minnen av den tid som flytt

Att måla in sig i ett musikaliskt genrehörn kan ha sina fördelar. När popularitetsvågen är som allra högst kan man tjäna ihop en hel massa eurobonusuppmärksamhetspoäng. Samtidigt finns då också risken, inte minst inom den ombytliga dansmusiken, att en backlash kommer att köra över dig som ett skenande snabbtåg om du inte lyckas bryta dig loss.

Sedan finns det också de där fallen som mot sin vilja klumpas ihop i någon slags genresammansättning av musikskribenter och förståsigpåare. Nile Rodgers och Bernard Edwards försökte under discons gyllene era förklara för världen att Chic minsann var mer än bara ett discoband. Utan större framgång – Chic kom mer än de flesta av sina kollegor att personifiera discon. När discon kollapsade i början av åttiotalet var det dåliga nyheter för alla som hoppat på discotåget – eller var med om att lägga ut rälsen. Chic hämtade sig aldrig.

När det i början av tvåtusentalet blev dags att återuppliva det som tog vid där Chic och kompani lämnade av var det få, om ens några, av artisterna i electroclashvågen ville tillhöra electroclashen. Knappt ens ta ordet ”electroclash” i sin mun. För branschen och musikskribenter spelade det mindre roll. En etikett som gör att det snabbt går att klumpa ihop artister som har mer eller mindre gemensamt med varandra att göra är alltid tacksam.

Miss Kittin och The Hacker blev två av frontfigurerna i det tidiga tvåtusentalets icke-genre. Att de släppt gemensamma grejer innan världen ens lärt sig stava till electroclash spelade mindre roll. På samma sätt känns det som att electroclash-oket fortfarande vilar tungt över duon. Eller rättare sagt: deras musik är dubbelt upp fastnaglad i tid.

När jag, sent omsider, upptäckte att Miss Kittin och The Hacker släppt nytt var det egentligen inte de gemensamma meriterna som gjorde att jag började hoppas på bra grejer. Istället handlar det om Rippin Kittin, den enastående låten som Miss Kittin spelade in tillsammans med Golden Boy.

Helt otippat finns det inget på Two som kan mäta sig med det mästerverket. Men med tanke på att det alltjämt är en av tvåtusentalets allra bästa låtar kan det ursäktas. Vad värre är att hela Two känns lite… halvhjärtat.

Här finns riktigt fina stunder. 1000 Dreams och Electronic City, med svävande och melodiska technosyntpop, är två. Uppdateringen av Suspicious Minds är en annan favorit, här i en version som ligger rätt nära åttiotalets hi-energy-inspelningar av låten. Men däremellan passerar det mesta rätt obemärkt trots, eller kanske på grund av, den förhållandevis tidsenliga kostymen sydd av ett material blandat av 00-talets tidiga och sena åttiotal. I singeln Pppo blir det dessutom bara olidligt.

Tyvärr är nog största behållningen av Two för min del att jag påmints om hur bra Rippin Kittin är. Även om det inte är det sämsta, är det knappast heller det bästa av betyg för ett album.

Ola Andersson

Publicerad: 2010-01-12 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-11 10:47

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5404

3 kommentarer

Var egentligen inte Miss Kittin & The Hacker nåt halvår för sena med debuten för att på riktigt casha in eurobonusuppmärksamhetspoängen? Eller var det bara jag som tröttnat, eller var det den andra skivan som kom det året, den andra som alltså inte är Miss Kittin utan nåt annat, fast på samma bolag?

Fredrik Wennberg Medlem 2010-01-12 18:38
 

Kan ha yrat, tänkte nog på Fischerspooner.

Fredrik Wennberg Medlem 2010-01-12 18:40
 

Så här var det: Fischerspooner släpptes först, men det var på import i Sverige, den här tjänade aldrig några eurobonusuppmärksamhetspoäng.

Fredrik Wennberg Medlem 2010-01-12 21:20
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig