I år har det gått tretton år sedan bröderna Simon och Robin Lee (den senare även med förflutet i A Hundred Birds) släppte sin klassiker In the Trees. En låt som fortsatt leva sitt eget liv, nästan vid sidan om Faze Action, och som så sent som 2007 fick sig en översyn dels av Jerome Sydenham och svenske Tiger Stripes och dels av Carl Craig.

När vi nu skriver 2009 är det inte svårt att hitta den röda tråden tillbaka till In the Trees i duons arbete – vare sig handlar om remixande eller det egna materialet. Med ett sound djupt rotat i klubbhousen byggt runt varmpulserande discobasgångar från sjuttio- och åttiotalet, utan att för den delen uttryckligen måla in sig i de senaste årens retrovurmande för de analoga originalljudtapeterna. Dessutom med ett hjärta som för det mesta dunkat lite extra för afrikanska ekon och Going Back to My Roots-gitarrer.

Precis det receptet låg på diskbänken inför skapandet även av Faze Actions senaste album Stratus Energy. Med rösthjälp från Tasita D’Mour (som senaste åren hörts hos bland andra Copyright och DJ Kawasaki), Andy Williams och Mary Moore tar Faze Action med oss på en femtio minuter lång ljudresa som är lika precis rätt tillbakalutad för att prenumerera på en plats i uteplatsstereon en sensommarkväll när sensommarkvällar är som allra bäst. Venus and Mars ger oss Going Back to My Roots-gitarren, I Wanna Dancer bjuder på gästspel från Forget Me Nots-handklapp, Disco Warrior dansar loss till Patrick Adams-keyboards, levande blås och mer plockad afrogitarr och Keep It Coming korsar mållinjen med en triangel i handen.

Men det som trots allt skiljer Faze Action från många andra på dansgolvet som gör musik i ungefär samma regioner är att stråkarna, de gånger de virtuellt kopplas in, inte lika självklart står med ena benet i sjuttiotalets jättediscoorkestrar. De är mer vemodiga, mer filmiska och samtidigt också mer ödesmättat mörka. Ett sound som Faze Action har gemensamt med tidigare nämnda Tiger Stripes och Jerome Sydenham. När Danae’s Journey driver in med moln framför det allmänna solskenet på Stratus Energy blir det därför ett lika effektivt som suggestivt avbrott. De mörka stråkarna följer så även med in i titelspåret och blir bryggan mellan kylan utanför och trängselvärmen inne på klubben. Det är precis just den här konstrasten som också lyfter exempelvis I Wanna Dancer något snäpp extra.

Visst skriker inte Stratus Energy direkt av vare sig nyuppbruten musikmark eller odödliga hallelujah-ögonblick, men den jämna och höga kvaliteten gör albumet till en synnerligen trevlig kamrat i vintermörkret. Särskilt om man går igång på musik där ord som ”afro”, ”house” och ”disco” beskrivningsstaplas på hög.