De fyra gentlemännen i Monsters of Folk är inte vilka som helst. Det finns hundratals släpp där M. Ward, Jim James (eller Yim Yames som han kallar sig), Conor Oberst och Mike Mogis varit inblandade. De är alla fyra giganter inom en genre lika het på samarbeten som hiphopen. I konvolutet rabblas gitarrsponsorer. De har snart varit med tillräckligt länge för att faktiskt starta sitt eget Traveling Wilburys. Ett sånt här album kastar de ihop ganska snabbt och man förvånas att det tagit sån tid med tanke på hur ofta de tidigare stått på scen tillsammans.

Monsters of Folk är ett hopkok av de inblandades egna verk utan egentliga kompromisser. M. Ward gör sin grej, Jim James sin… Är det något man saknar är det att samarbetet inte märks av särskilt mycket. De gör liksom inte låtar tillsammans – de körar och kompar på varandras.

Trots att Monsters of Folk har avslipade kanter gömmer sig spår som drar iväg åt håll som sällan anas i något av deras andra projekt. Inledande Dear God (Sincerely M.O.F.) och avslutande His Master’s Voice har souligare inslag medan Whole Lotta Losin’ är just Traveling Wilburys-låten alla letar efter. De två förstnämnda blir i längden den största behållningen av albumet, trots att Man Named Truth, The Right Place och Magic Marker är fenomenala spår av just det slag man väntar sig på ett album från den kontemporära folkscenens ryggrad. Det är när gruppen ger sig på att försöka överraska som det blir spännande. Tyvärr har varken M. Ward, Jim James, Conor Oberst eller Mike Mogis mellannamnet Överraskning. Fast det visste vi ju sen innan. Snarare är det deras sällan vacklande förmåga att verkligen leverera som Monsters of Folk är ett bevis på, med välkomna kryddor som Dear God (Sincerely M.O.F.) och His Master’s Voice. Och levererar gör de. Men det visste vi ju sen innan.