Det är inte första gången My Morning Jacket släpper en jul-ep med ett extremt fult omslag. My Morning Jacket Does Xmas Fiasco Style från 2000 är snäppet fulare än årets jul-ep. Den är också väldigt mycket sämre. Rent av plojig. Men Robbie Robertsons Christmas Must Be Tonight är inte plojig. Den är en jullåt med […][...]

När Songs: Ohia och My Morning Jacket gör en split-ep tillsammans så gör My Morning Jacket fyra av låtarna och Songs: Ohia en. Det kan tyckas lite ojämt fördelat men det är My Morning Jacket som det är roligt att höra på ep:n. Tänk på att det här var innan eller ungefär samtidigt som It […][...]

När kalendern visar december dröser de in – albumen som påstår sig rädda trötta vintersjälar, men som inte gör anspråk på årsbästalistorna, sammansatta på tidningsredaktioner tre månader tidigare. Laura Veirs sjunde fullängdare, som släpps om en månad, är precis en sådan skiva. Den är ganska anonym till en början, men för den som letar julklapp […][...]

De fyra gentlemännen i Monsters of Folk är inte vilka som helst. Det finns hundratals släpp där M. Ward, Jim James (eller Yim Yames som han kallar sig), Conor Oberst och Mike Mogis varit inblandade. De är alla fyra giganter inom en genre lika het på samarbeten som hiphopen. I konvolutet rabblas gitarrsponsorer. De har […][...]

M. Ward, Jim James och Conor Oberst har setts på scen tillsammans vid flertalet tillfällen. Redan för fem år sedan namngav de sin söta supergrupp Monsters of Folk. Så den 22 september släpper de då äntligen ett album. Albumkonstellationen har även sällskap av Obersts ständige vapendragare Mike Mogis. På hemsidan bjuder de på spåret Say […][...]

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. När Colin Meloy, kreativ motor bakom The Decemberists och poplyrikens egen Percy Bysshe Shelley, hittade folksångerskan Anne Briggs EP The Hazards of Love bestämde han sig till exempel för att skriva en låt med samma titel. Det blev ingen låt. Det blev en rockopera. I […][...]

Allt M. Ward gör låter enkelt. Luftigt och enkelt. Därför passar han in där bakom Zooey Deschanel, bredvid Jim James och tillsammans med Conor Oberst. Han tar ingen plats. Han rasslar till då och då med sin solstingstunga röst och skramlar iväg några slingor på vintagegitarren. Hans mörka burr sticker upp bakom pastellgröna femtiotalsklänningar, väldiga […][...]

Joey Burns i Calexico på Nalen, 25 oktober 2008. Bild: Pär Kjellén, rockfoto.nu Oktoberregnet öser ner utanför när Joey Burns, sångare, gitarrist och låtskrivare i Calexico kryper upp i en av de röda plyschsofforna i Vegas foajé. Hes och trött men på gott humör. Det är några timmar kvar till spelningen i Köpenhamn som är […][...]

Jag listade Sec Walkin’ som månadens bästa i juni. Det var ungefär behållningen av Evil Urges och jag tänkte mig att det var det sista jag skulle se av albumet. Det fick ett svalt mottagande och själv var jag inte sen att stämma in i kören. Men så har jag ändå umgåtts med albumet ett […][...]

När ”Post-War” förra året blev den där skivan man i backspegeln borde lyssnat mer på, men aldrig riktigt gav tid, var det ”To Go Home”, skriven av Daniel Johnston, som ändå bitit sig fast och gjort sig trallande fånig i bakhuvudet. ”To Go Home” är så direkt och kombinerar just det som är bra med […][...]