Rens. I bland är det verkligen precis vad jag behöver och suktar efter.

Ungefär som vissa kvällar då jag inte kan sova och letar fram Suffocations Effigy of the Forgotten och låter manglet bli som ett sövande mantra på väldigt låg volym. Eller när omvärlden ter sig extra jävlig och man bara behöver något för att rensa systemet. Som nu.

För ett otränat öra är det lätt att avfärda Dying Fetus som bröt kort och gott. Det är givetvis inte sant, även om det finns ett värde även i det. Snarare är det här synnerligen komplex och intrikat death metal, framförd med kirurgisk precision. Och efterhand framträder fantastiskt snygga nyanser mitt i allt kaos.

Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag lyssnade på Dying Fetus för någon speciell låts skull. Det är i stället ett sound, en känsla eller en energi jag är ute efter, frammanad med ingredienserna som jag alltid har förknippat med Dying Fetus; symaskinssnabba partier, tunga och moshiga breakdowns, kaosgitarrsolon och växlande mellan bröl och skriksång.

Det perfekta soundtracket för att stänga ute intensiva jobbscheman, irriterande förkylningar och giriga as. Till och med albumtiteln är passande. Målet är uppnått.