När George Harrison började experimentera med det indiska stränginstrumentet sitar var det många som höjde på ögonbrynen, även om det kanske främst berodde på den suspekta skäggväxten som följde med. Men det har gått ett tag sedan 60-talet, och sitaren har om inte blivit kutym så åtminstone hittat en självklar plats i popmusiken.

Tack vare sångaren Rishi Dhirs indiska påbrå har Montreal-baserade Elephant Stone omfamnat instrumentet mer än de flesta. Dhir, som har ett förflutet i powerpoppiga High Dials, har ägnat sin begynnande medelålder åt att lära sig bemästra klassiskt sitarspel, och ungefär hälften av låtarna på bandets debutskiva The Seven Seas ackompanjeras av förföriskt plingande. Det låter, naturligtvis, inte alls så konstigt som man skulle kunna tro, för det här är tack och lov inte sitar plus pop. Det är pop plus sitar.

Resten av Elephant Stones ljudbild består nämligen av just gitarrpop av det allra mest tidlösa snittet. Att bandet har tagit sitt namn från en Stone Roses-låt är ingen slump, men det är snarare band som Teenage Fanclub och The Byrds som dyker upp som närmaste referenser. Genom skägget sjunger Dhir nästan lika ljuvt som den legendariskt pojkskoleröstade Zombies-sångaren Colin Blunstone. Och fan, karln kan till och med skriva låtar. Till! Och! Med! Skriva! Låtar!

Det är just för det knivskarpa sinnet för melodier som man bör ge Elephant Stone en chans så snart som bara möjligt, för här finns en klart ovanlig talang för att konstruera små bitterljuva popdängor så genialiskt enkla att det låter som om det vore det lättaste i världen. De kan försöka lura vem som helst med den där sitaren, men i Rishi Dhir bor det en Norman Blake snarare än en Ravi Shankar.