Nobelvägen, Malmö. Denna outsinliga källa av inspiration som blivit besjungen flertalet gånger, bl.a. i Billie the Vision & the Dancers Noble Square, och förevigad i Malmöfilmaren Henrik Möllers dystopiska Nobellvägen får på The Devil on Nobel Street ytterligare ett kapitel.

Enligt utsago ligger Andreas Söderlunds högst personliga erfarenheter som grund till skivans tema, ungefär som på föregångaren With Blood on my Hands, bara denna gång mer nära och påtagligt. Att jag bor ett par stenkast från nämnda gata gör att det inte blir desto mindre påtagligt, men det ska påpekas att oavsett lyssnarens geografiska lokalisering går det att ta till sig rocken som presenteras här.

Inte mycket är nytt under solen jämfört med tidigare utgåvor, där slagkraftiga EP:n The Pistol, utgiven via amerikanska Deep Elm 2004, fortfarande står ut som det bästa dessa Båstadbördiga grabbar släppt från sig. Huruvida de vill avskärma sig från det Foo Fighters-minnande soundet som präglade den skivan låter jag vara osagt, för här har klivet bort från en sådan ljudbild nästan tagits fullt ut. Visst, samma mark trampas fortfarande men jag kan skönja en utveckling mot en mer melodisk och melankolisk ljudbild där paralleller kan dras till, hör och häpna, The Cult och kanske mer väntade dEUS. Die hard-fans ska ändock inte misströsta, det råder ingen tvekan om att det är Sounds Like Violence, det har inte gjorts någon helomvändning direkt.

Ryan Hewitt, som producerat bl.a. Red Hot Chili Peppers och Alkaline Trio, har rattat fram ett fylligt ljud som ger bandet ett lyft nödvändigt för att höja sig ur mängden där det dessa dagar går tolv indierockband på ett dussin. Tyvärr räcker inte det.

Titelspåret, Get Out of Bed och avslutande 1993 är alla fina indierockanthems och föredömliga ambassadörer för detta bands potential. Men nej, det räcker inte. Nära nog hälften av skivan går på sparlåga och hur mycket jag än skulle vilja, jag gillar ju Sounds Like Violence, så går det inte att bortse från det faktumet.