De polska skivsläppen verkar gå hand i hand. Inte länge efter det att Behemoth hasplat ur sig Evangelion, briserar nästa bomb i form av veteranerna Vaders åttonde fullängdare, Necropolis.

Inför skivan verkar det ha varit minst sagt turbulent i Vaderlägret. Samtliga av Piotr Wiwczareks mannar lämnade nämligen skutan under fjolåret, vilket tvingade Wiwczarek till att samla ihop ett nytt band och frågan blev givetvis: Hur ska det här låta?

Nu är ju Vader i långt och mycket Piotr Wiwczareks skapelse och föga förvånande är det ingen tvekan om att man känner igen Vader, nya medlemmar till trots, särskilt eftersom Wiwczareks karaktäristiska stämma fortfarande är intakt.

Om man ska drista sig till att jämföra de polska storheterna Behemoth och Vader är det två sidor av samma death metal-mynt. Behemoth tillhör den moderna skolan, där det tekniska höghastighetsrenset inte vet några gränser, medan Vader tillhör den gamla skolan, där arvet från heavy metal fortfarande hörs i riffandet, där tunga låtar tar större plats och skapar ett finfint groove.

Och det är väl där någonstans jag finner min uppskattning för Vader, i groovet. Visst uppskattar jag de snabbare bitarna, särskilt från tiden när Doc satt på trumpallen, men det är när det blir lite tyngre som jag gillar Vader som bäst.

Necropolis bjuder inte på några egentliga överraskningar om man är bekant med Vader sedan innan. Snarare är den ett perfekt tvärsnitt av bandets fulla uttryck; där finns tyngden, där finns de snabbare låtarna och utan tvekan känner man igen Vader.

Kanske är det därför jag är lite ljum emot skivan. Den överraskar mig inte överhuvudtaget och även om Vader har en hög lägstanivå och jag kan uppskatta samtliga låtar på skivan på något sätt, saknar jag de där riktiga dängorna som vanligtvis lyfter ett Vadersläpp.

Och till slut måste jag ändå erkänna att jag hellre luftar favoriten Revelations eller någon annan gammal platta ytterligare en gång, än ger mig i kast med Necropolis.