Med de oväntade framgångarna hos Fleet Foxes och Bon Iver i åtanke borde Providences The Low Anthem vara som klippta och skurna för hypemallen. Om det är något de bemästrar är det nämligen den sortens lagom väluppfostrade americana som aldrig verkar tappa i popularitet, och om det finns någon rättvisa i den här världen (vilket det förvisso inte gör) borde de gå en mycket ljus framtid till mötes.

Bandet, som har funnits sedan 2006, rör sig likt Wilco över hela folkrockspekrat, alltså ungefär mellan kyrkan och bardisken via dammiga landsvägar. Sångaren Ben Knox Miller låter sin viskade falsettstämma svepa in de skenbart enkla arrangemangen i gospelvisor så bedårande vackra att Art Garfunkels hår krymper ett par centimeter. De inledande spåren, Charlie Darwin och To Ohio, är små trollbindande mästerverk med ett helt sekels amerikansk epik i ryggen.

Men i samma stund som Ben Knox Miller lämnar sitt korgossepersona för att slå sig ner bredvid Tom Waits och en hora i Minneapolis försvinner magin en aning. Distpedalerna och whiskyrösten får ta överhand, och även om det har sina poänger känns det som ett onödigt slöseri med talang. När nu tusentals flanellskjortade amerikaner gör en poäng av att våldföra sig på Nick Drakes lik är det oerhört frustrerande att den som gör det allra ömmast inte bejakar sin förmåga.

Hade Oh My God, Charlie Darwin stannat i kyrkan eller åtminstone på bomullsfältet hade det nog kunnat bli med häpnadsväckande resultatet. I framtiden kan kanske bandets schizoida läggning vara dem till fördel, men som det ser ut nu är spretigheten snarare en boja.

Men om The Low Anthem tar kontroll över sitt manglande, krossar glasen mot bardisken och får det att slå lika hårt som deras smekningar är mjuka, kan vi kanske vara något stort på spåren.