Recension
- Maggot Brain (album, lp) Funkadelic
- 1971
- Westbound
Mother Earth is pregnant for the third time
Lyssna
Etiketter
De första tre albumen Funkadelic spelade in under perioden 1970-71 med Bernie Worrell och kanske framför allt Eddie Hazel som George Clintons främsta kreativa partners är nödvändig lyssning för alla som någon gång sagt att hän gillar psykedelisk rock, soul eller funk.
Det tredje och sista albumet i sviten, Maggot Brain, är den här upplagan av bandets allra finaste stund.
Den mer eller mindre instrumentala titellåten, med funkhistoriens mest tårframkallande gitarrsolo inspelat fritt från Eddie Hazels hjärta efter Clintons direktiv: ”spela som om din mamma precis har dött”, är inget mindre än en musikhistorisk milstolpe du någon gång måste runda hur mycket det än kommer att svida.
I andra änden av skivan väntar den totala urflippningen Wars of Armageddon som total motvikt med en kakafoni av gökur, pruttar, koskällor (man kan inte få för mycket koskälla), grinande barnungar, pissförbannade arbetarfarsor, flyglarm och ett hårt groovearbetande riffande som försöker leda lyssnaren mot målet nästan tio minuter senare.
Däremellan vilar fem låtar som spänner från otypiskt folk möter doo-wop på musikal-numret Can You Get to That till mer traditionellt funkadelicska och Jimi Hendrix-influerade Super Studio.
Om Parliament var p-funkcirkusens souloutfit var det aldrig tydligare än här att Funkadelic var rockbandet som ibland hade mer gemensamt med Detroit-kollegor som MC5 än systerbandet.
Funkadelics LSD-berikade funkrock är klädd i så smutsiga kläder och har så mycket skit under naglarna att Iggy Pop under samma period framstod som en välkammad skolgosse.
Publicerad: 2009-08-14 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-06 10:42
3 kommentarer
10 är lite för mycket. 9 hade jag gett den. Mera 60 och 70 tals soul tack
#
pfunk!!?!!
#
Mommy, what’s a Funcadelic?
#
Kommentera eller pinga (trackback).