När jag skulle börja skriva den här recensionen hade jag funderat länge kring ett resonemang om varför jag placerade förra årets Visiter på listan över de bästa albumen 2008. Vad som har hänt sedan dess och hur lite jag egentligen lyssnat på Visiter i efterhand. När jag skulle referera till listan i min text såg jag att jag inte alls hade placerat den på topp tio. Jag måste plockat bort den i sista stund för jag vet att den fanns där ett tag. Visiter var så brötig och rolig. Winter var en fantastisk låt. Det var rakt och okonstlat. Så långt från perfekt arrangerade harmonier och ändå folkrock av det smartare slaget. Samtidigt var flera av spåren svåra att ha i möblerade rum. Så jag glömde bort albumet.

Nu har duon Meric Long och Logan Kroeber blivit en trio med Keaton Snyder och släppt Time to Die. Det är bandets andra fullängdare under namnet The Dodos. De släppte grejer som Dodo Bird tidigare men det är det ingen som kommer ihåg.

Så vad gör de? De anlitar så klart Phil Ek. Ni vet killen som producerade Fleet Foxes debut, Band of Horses plattor, Built to Spill, The Shins två senaste. Ja, men då var det väl klart då.

Det är det.

Det finns ingenting att anmärka på Time to Die. Snyggt. Melodiöst. Brötigt där det behövs. Rakt. Hjärta och skrev. Varierat. Kompetent. Och nej, det är inte ens tråkigt. Det finns bara inte så mycket att säga om den. Efter mitt påhittade resonemang om hur Visiter hamnade på topp tio, när Time to Die kommer förtjäna ett sådant omnämnande men förmodligen inte få det, har fallit. Jag skulle kunna beskriva hur det låter. Hur The Dodos enkla sättning inte låter så enkel längre. Hur snyggt det blivit. Hur uttråkade de låter. Säkra på sin sak. Säkra på att repetitiva gitarrslingor och komp faktiskt är grejen. Hur spåret Time to Die med sina indiantrummor måste se skittråkigt ut på pappret men framförd tråkar ut en precis så mycket så man blir nöjd och vill ha mer. Visst är det förutsägbart att Two Medicines, Fables och The Strums kommer hänga med året ut. Men så är det bara.