Den 26:e upplagan av Stockholm Jazz lockar med både behagligt väder och mer fingertoppskänsliga bokningar än på länge. Festivalens första dag lägger tonvikten på blues, vilket innebär att stråhattar, shorts, urgamla turnétröjor och dylika användarvänliga plagg frodas bland publiken framför stora scenen när Dr. John kliver på. Man kan anta att doktorn, dagen till ära klädd som en dickensk överkonstapel i kostym och plommonstop, är ganska hemma i situationen. Fast förankrad vid sitt piano knarrar han sig igenom folk-evergreens som Goodnight, Irene med sedvanlig pondus och en röst så storslaget whiskymörk och kuslig att den de diverse voodooattiraljerna på scenen inte känns fullt så malplacerade.

Men även om man inte kan förneka Dr. Johns historietyngda repertoar lyckas det aldrig riktigt lyfta. Dels beror det på sammanhanget – en ensam doktor vid ett piano gör sig inte allra bäst som trivsam eftermiddagsunderhållning på en festivalscen i gassande sol – men en mer besvärande faktor är den totala bristen på temposkiftningar. Autopiloten är i från första början, och Dr. John verkar inte vara överdrivet intresserad av att nå ut utanför hattbrättet. Folk slänger några pliktskyldiga ögonkast mot scenen då och då, men frånsett de dedicerade skivsamlarna längst fram är det inte många som är nämnvärt exalterade efter den inledande kvarten.

Piggare är kvällens nästa New Orleans-son, Allen Toussaint, som tycks vara på tämligen bra humör där han glider in i snajdig kostym och stilfullt anarkistisk svintofrisyr. Tillsammans med ett lika välklätt band spelar han sig igenom ett urval av sin digra låtkatalog. Tyvärr slarvas många av hans bästa låtar bort i ett meningslöst medley för att ge plats åt nya låtar och obligatoriska solonummer från bandmedlemmarna. Man kan knappast klandra Toussaint för att han är en smula trött på Working in the Coalmine, men även om det är jättekul för alla inblandade att skippa halva Fortune Teller till förmån för två minuters basonani hör det inte till konsertens höjdpunkter. För höjdpunkter finns det annars gott om, och det råder inga tvivel om att Allen Toussaint är en sann underhållare vars ålder inte har legat honom i fatet.

Lika respektingivande är The Blind Boys of Alabama. Enhetligt klädda i blå kostymer leds de in på scenen för att bjuda på en väl avvägd blandning av såväl klassiska gospellåtar som något mer nutida element av den amerikanska musikkanon som dominerar kvällen. Gruppen, som har funnits i olika inkarnationer sedan 1939, har hittat den perfekta balansen mellan publikfrieri och klassisk sydstatsfolk, och deras röster är i absolut samklang med varandra. Något mindre upphetsande är då den onödigt AM-mässiga produktionen som för tankarna till dansbandsboogie snarare än bomullsplantage. I just gospelsammanhang är det en fascinerande negativ egenskap.

Festivalens andra dag är mer fokuserad på renodlad jazz, och det är nu dags för en yngre förmåga att äntra stora scenen. Roy Hargrove är visserligen 39, men i sällskapet framstår han som rena ungdomen där han studsar omkring med sin trumpet i högsta hugg. Med sig har han en 19-mansensemble som styrs med följsam precision och ömhet. Bebop, swing, scat och bossa samsas i en blandning som förvisso är neurotisk men ändå så pass skickligt ihopfogad att underhållningsvärdet inte försummas.

Efter en klämkäckt schizofren spelning av vandringspokalen Headhunters är det dags för McCoy Tyner och hans kvartett, som i dag innefattar anmärkningsvärda namn som gitarristen Bill Frisell och saxvirtuosen Gary Bartz. Tyners kraftfulla pianospel, odödliggjort i och med hans tidiga samarbete med John Coltrane, ger regi åt resten av bandet som med precis timing bidrar till att skapa en fullkomligt hypnotiserande ljudbild. Trots att den pyttelille McCoy nästan försvinner under sin basker låter han betydligt mer vital än vad hans 71 år borde tillåta.

Vid sidan av avdankade legender är kanske tributgrupper det vanligaste förekommande fenomenet på jazzfestivaler. Konceptet kan te sig som ett ganska oaptitligt helgerån, men om det utförs av en stackars föräldralös krake som till råga på allt har ammats av sin förebild blir det svårare att döma. Så är till exempel fallet i onsdagens Sing the Truth, en hyllningsgrupp till Nina Simone som leds av just dottern till den mytomspunna sångerskan. Lisa Simone Kelly har med sig stora delar av sin mammas originalband, samt de välmeriterade sångerskorna Dianne Reeves, Angélique Kidjo och Lizz Wright. Med vördnad spelar de sig igenom ett urval av Simones väl tilltagna diskografi. Låtar som Young, Gifted & Black och I Put a Spell on You låter i gruppens tappning både personliga och respektfulla, och förtjusningen är stor bland Sveriges samlade bibliotekarier framför scenen.

Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten har riktat in sig på en annan publik. De tre på sina håll framstående elbasisterna ägnar sig åt den sortens fusionjazz som är totalt obegripligt annat än för invigda, vilket i det här fallet innebär nickande män i hästsvans. Som tur är utgörs en stor del av publiken av just sådana, och de ser mycket riktigt ut att ha en hejdundrande tid. Ju mer avancerad Clarkes slapbas låter, desto häftigare nickar de, och som utomstående får man dra slutsatsen att de energiska bandmedlemmarna levererar precis vad som förväntas. När konserten avslutas med en funkig version av Beat It ser hela publikhavet ut som ett vajande fält av nöjda hårmaner.

Men onsdagens allra största namn är självklart Sonny Rollins. Med en obeskrivlig karriär bakom sig är den enastående coole tenorsaxofonisten nu inne på 79:e levnadsår, men han visar sig ha förvånansvärt mycket spänst kvar. Den inledande halvtimmen, med huvudpersonen som en psykedelisk korsning av Snoop Dogg och en tomtenisse vaggandes av och an på scenen, är en ren mästarlektion i den uppsluppna bebop som Rollins ägnade sig åt på album som Tenor Madness. Men det är tydligt att lungorna inte räcker till för att bibehålla samma tempo konserten igenom. Solona blir färre och kortare, tempot dras ner, och Rollins ser en aning förvirrad ut där han står och dirigerar sin kvintett. När musiken successivt övergår till drivande calypso hakar han på igen, men det blir aldrig riktigt lika imponerande som i inledningen.

Med hänsyn till Rollins höga ålder är emellertid hans blotta närvaro en ganska magnifik uppvisning. Genom att bara vara där uppfyller han direkt alla förväntningar man rimligtvis skulle kunna tänkas ha. Och vad skulle en jazzfestival vara om den inte hyllade sina grundlagsfäder?