En viskande stämma, viskar på engelska med portugisisk brytning bakom en vemodig gitarr och ett piano som för tankarna till ett klingande salongspiano på en westernbar där ledsna cowboys spiller en tear in their beer. Sedan går allting över i ett störningsbrus och plötsligt är det bara tystnad. Det är Polyalphabetic Cipher av Yoñlu. En av 14 sånger utgivna på skivan A Society In Which No Tear Is Shed Is Inconceivably Mediocre.

Skivan är ett vägkarta över ett magiskt skimrande landskap där traditionell bossa nova och söta toner blandas med ett vemod och uppfriskande melodier som isklart vatten från norska fjordar. Uppbruten skev elektronika glider in i klassisk gitarr och möter en ljuv lidande stämma. Lite som om Kings of Convenience skulle sätta sig ner och dricka Cachaca med Gilberto Gil. Allt kommer inifrån den fantastiska hjärnan ägd av Vinicius Gageiro Marques, en 16-årig renässansman från Porto Alegre, Brasilien.

Om man orkar läsa om böcker snarare än böckerna själva kan man intressera sig för Roland Barthes teorier om att läsa böcker enbart som fristående texter bortkopplade från sin författare. Det skulle vara frestande att applicera samma teori när man lyssnar på Yoñlu men det är svårt när faktumet är att Yoñlu aldrig blev äldre än 16. Han var en ensam missförstådd människa på jorden men en internationellt uppskattad internetpersona. När han väl bestämde sig för att lämna jordelivet gjorde han det framför datorn, bloggande in i det sista. I ett brev till sina föräldrar lämnade han adressen till sin blogg och uppmanade dem att lyssna på hans sånger när de var ledsna. Det hade hjälpt honom.

I den vetskapen känns det nästan perverst att lyssna på låtar som Suicide och övriga texter om depression och utanförskap. Men i ett försök till objektivt lyssnande hör jag inte desperation och tonårsångest bara musikalisk skönhet, originalitet och tidlöshet.