Det finns något så oerhört bekant över Slow Club. Förutom att de låter som ett helt vanligt engelskt popband så finns det något i sättet Charles Watson och Rebecca Taylor turas om att sjunga. Sättet det inte går att bara lyssna på musiken och strunta i orden. De naiva och uppriktiga texterna. Sättet låtarna byggs upp med lekfullhet och slå-på-grytor-produktion. Hur jävla glada de verkar.

Jag hatar sådan här pop.

Sen kommer jag på vad det är. Slow Club gör samma slags pop som Herman Dune, Julie Doiron och bandet kring dem.

Jag älskar Herman Dune och Julie Doiron.

Det är ett problem så klart. Att ett ganska simpelt slå-på-grytan-band, som tidigare mest gjort reklamlåtar, börjar bråka om uppmärksamheten med band som bygger sina låtar på fantastiska slingor, eftertänksamma duetter och album som jag aldrig skulle släppa ifrån mig.

Det är tur att Slow Clubs egenheter framträder efter hand. Det är ju inte grytor de slår på, det är stolar. Och sextiotalsflörterna får de ha för sig själva. Putläpparna, den ohämmade glädjen, att de är snygga, att de gör hyfsat perfekta indiedängor. Att de släpper sitt album precis när solen kanske, kanske, kanske bryter igenom molnen och ger deras stojiga pop en skjuts uppåt och gör sommaren snäppet mer förträfflig.

Det är lätt att hålla distans till Yeah So. Tonerna är så lätta, anslaget så uppsluppet, texterna så in-your-face. Samtidigt framträder snart spår som Our Most Brilliant Friends, Giving Up On Love och Because We’re Dead som oemotståndliga. Det här har ju ingenting med Herman Dune och Julie Doiron att göra. Det här är Emmaboda-pop, hålla handen, hästsvans. Eller något av det värsta som finns… eufori.

Sen finns det ballader också. De är skittråkiga.

Men hits finns det gott om och för en kort stund låter jag dem ta över min värld. Slow Club gör musik som ska konsumeras snabbt och smärtfritt. Trots att bandet funnits i några år så ger jag dem inte många till. Yeah So är essensen av flyktighet. Så hoppa på tåget nu.

Slow Club It Doesn’t Have to be Beautiful