Inför BLACKsummers’night lyssnade jag igenom Maxwells andra album Embrya för första gången på alldeles för lång tid. Efter en första genomlyssning konstaterade jag att den fortfarande håller. Efter den andra mindes jag varför jag så många gånger hållit albumet som ett av nittiotalets allra främsta. Inte bara i soulfacket, utan överhuvudtaget.

Embrya beskylls rätt ofta för att vara såsigt och konturlöst, även av fans i soullägret. Där hör jag istället en vacker, snyggt och innerlig resa genom ett stillsamt rivande känslohav. Quiet storm, indeed. Och det som håller ihop allt är förstås Maxwells fantastiska röst, inte sällan med Marvin Gaye-millimeterprecision i fraseringar och självduetter.

Samtidigt är det egentligen rätt orättvist att ställa allt annat Maxwell har gjort mot just Embrya. Delvis för att Embrya är en så förtvivlat enastående samling musik, men kanske mest därför att Embrya samtidigt är ett undantag även i Maxwells eget musikskapande. Även om det välpolerade, lågmälda och nyansexploderande alltid finns där skiljer sig Maxwells andra album rätt rejält från debuten, Now och BLACKsummers’night. Ja, även MTV Unplugged-skivan, om man så vill.

Mest därför att Stuart Matthewman aldrig satt lika djupa producentavtryck i Maxwells musikskapande som då. Kort sagt har Maxwell aldrig låtit lika mycket som Sade som på Embrya.

Likt Sade har Maxwell ingen brådska med sina album. BLACKsummers’night är nummer fyra sedan 1996. Det har hunnit gå åtta år sedan album tre. Den här gången lyser parhästen Stuart Matthewman med sin frånvaro, men stafettpinnen från tidigare album plockas den här gången upp av Hod David.

Jag vet inte om det besvikelsen från Now som spökar, eller om det helt enkelt var så att Now var precis det som behövdes för att få ner förväntningarna på rimliga nivåer. Men trots att jag hoppades på nya stordåd ställde jag mig rätt mycket in på en skiva som jag skulle lyssna på fler gånger än den förtjänade helt enkelt därför att jag ville att den skulle vara mycket bättre än den egentligen var.

Ungefär så förvirrat.

BLACKsummers’night är ingen ny Embrya. Men den är heller ingen ny Now. Faktum är att det var ett tag sedan jag hörde ett album som fångat mig lika mycket.

Jämfört med främst Embrya och Maxwell’s Urban Hang Suite nästan vräkigt överdådig. Musiken är inspelad live med en känsla som för tankarna till den ljudbild som exempelvis lyft Joss Stone. Retrosouligt snygg, men samtidigt jazzigt lössläppt i sin tillbakalutadhet. Här finns också ekon av den gamla tidens funk och i Pretty Wings smyger till och med några verklighetsimiterande handklappningar från techsoulen in i studion, som skarp kontrast till blåsets och hammondorgelns historielektion. Help Somebody är farligt nära att kantra in i ett musikermusiktomgångsjammande, men räddas främst av hiphopvibbar med rullande basgång och urtaktspiano.

Och återigen: mitt i alltihop finns Maxwells enastående röst, tänjd mellan rasp och falsett.

Och så, i det alldeles för korta albumets tre sista spår, kommer så de tre bästa låtarna. Först den storslagna Prince-balladen Fistful of Tears och därefter mer Prince, fast den här gången på lägereldshumör i gitarrakustiska Playing Possum. Och så, allra allra sist, albumets stora överraskning. Korta och instrumentala Phoenix Rising är lika delar tidig och grovhuggen house och Going Back to My Roots-disco.

BLACKsummers’night lär vara första delen i en trilogi över de två kommande åren och av det här första nedslaget i Maxwells musikvärld anno nästan 201-nånting att döma kan det bli en resa att se fram emot.

Redan nu är BLACKsummers’night ett av de senaste årens album som jag spelat flest gånger. Upptäck det du också, om du inte redan gjort det.