Dupont har gjort det svårt för sig. Han spelar i en liga där det är oerhört svårt att överhuvudtaget ta sig till slutspel. Bland de andra i ligan ”kille med gitarr” är konkurrensen stenhårt och utbudet oändligt. I mitt fall har detta inneburit att endast en exklusiv skara artister har kvalificerat sig till mitt hjärta. Dessa är än så länge bara José González, Nick Drake, Damien Rice, Christian Kjellvander, Fionn Regan och Daniel Cirera.

Skivan introduceras med slagdängan Let Go! som just nu är med i SR:s musiktävling ”Svensktoppen Nästa”. Undantaget bryggan är detta en sådan låt som gör att jag i ordinarie fall skulle förkasta denna skiva direkt. Lika uttråkad blir jag på spår två som också låter precis sådär som det alltid låter. Men så lyssnar jag vidare på Monkey See, Monkey Do och chockas av ett avigt lo-fi, nästan bitpopaktigt trumkomp. På detta läggs en gitarr och en syntslinga harmoniserar fint med varandra i introt. I versen blir det däremot bara stökigt. Som tur är försvinner detta till refrängen och kommer inte åter för ens i slutet på låten.

I No Guarantees kommer äntligen den känslosamme Dupont fram. Det är han som skiljer sig från den Dupont som sitter i ett hörn på halvfull bar och spelar för en femhundring. Det är han som kan komma att ta sig till de stora scenerna en dag då solen skiner likt igår. Det är den Dupont jag tycker om och som jag vill höra mera av.

I låten efter, Let’s Spend The Night, får jag mer känslor och musikmässigt hamnar vi någonstans mellan tidigare nämnda Christian Kjellvander och Damien Rice. Även detta är en trevligt liten låt som tillsammans med den innan börjar ändra ens totala uppfattning av skivan. Magin förstörs tyvärr i och med eftersnacket på småländska i slutet på låten. Skivan tas ner på jorden igen och jag tycker det är synd. För efter detta kommer låten Crash som för mig påminner mycket om Foo Fighters akustiska version av Times Like These, på ett bra sätt. Jag gillar verkligen de bakåtvända cymbalerna som verkligen slår mig i ansiktet en bit in i versen. Skivan avslutas tyvärr som den började med ännu en helylle låt.

Efter några genomlyssningar av Tea at Eve’s åtta spår förstår man att mannen bakom Dupont är en riktig svärmorsdröm. Han skriver lättförståliga kärlekstexter som vem som helst kan förstå. Han skriver inte filosofiska texter som José González, inte drogromantiserande texter som Nick Drake, inte mångtydiga texter likt Fionn Regan och absolut inte vulgära texter som Daniel Cirera. Det mest kontroversiella med Dupont är antagligen att artistnamnet är det samma som ett amerikanskt kemiföretag. Men ändå kan jag inte låta bli att tycka om honom lite i smyg. I sin genre av snäll singer/songwriter är han ändå väldigt begåvad. Och vem vill inte vara en svärmorsdröm stundtals?