Jag kapitulerar fullständigt för Necrophobics dödsblack redan från första spåret. Sällsynt medryckande och melodiöst på ett hårt sätt som knappast har skådats sedan Unanimateds Ancient God of Evil, på min ära.

Necrophobic har annars varit ett band som jag har tagit för givet, det ska ärligt medges. De har funnits där, men jag har avfärdat dem som något standardband som gör vad de ska, men inget utöver det vanliga.

Sorgligt nog har jag bortsett från det faktum att just att man hänger kvar en längre stund utan att förändra särskilt mycket är ett tecken på att det man gör är jävligt bra. Och det står klart med önskvärd tydlighet på Death to All.

Ska man snacka om dängor inom hårdare metall får man ofta blicka åt det melodiska hållet. Men få band mäktar med att gå balansgången mellan melodiskt och hårt på ett lyckat sätt. Redan nämnda Unanimated gjorde det (har inte lyssnat på nya plattan för att uttala mig ännu), men det är inte många som har gjort det lika bra.

Necrophobic gör det definitivt. Det är svängiga tvåtaktsbitar som skulle få Merciless att rodna, black metaldoftande slingor som hela 1990-talet har saknat och refrängpartier som skulle få igång vilken konsert som helst.

Och genomgående är det hårt på ett sätt som banne mig de flesta så kallade melodiska death metal-band borde ta efter. Death to All är en av de mer osannolika överraskningarna hittills i år. Just för att den inte borde vara en överraskning.