Svensk experimentell regggae fortsätter att bubbla i år. I maj släppte Roots Circus sitt andra album, Wednesdays. Ett album som passar bra att mata spelaren med under sommarkvällarna.

Inledande låten Hungry Heart är oerhört trevlig, med en melodidslinga som jag tror att väldigt få inte skulle nicka gillande till. Sångerskan Linda Glad har en mycket angenäm röst, men körarrangemangen är det som lyfter mest. Samt, om jag inte misshör, det ljuva munspelet.

Föjande fem spår följer sedan exakt samma spår som Hungry Heart. Det låter väldigt likadant, förutom att de inte når samma hitstandard som första låten. Det blir tråkigt.

Den nästan ickeexisterande variationen i början av albumet är givetvis en svaghet. Det är nästan så att man måste kolla om man inte råkat sätta spelaren så att den upprepar endast ett spår. Visst är musiken bra, men inte så bra att man orkar höra i princip samma sak låt efter låt.

Linda Glad har en fin röst, som tycks vara gjord för vanlig singer/songwriter, folklig countrymusik eller avskalad pop. Men nu sjunger hon reagge, och tillsammans med den gungande och exotiska ljudbilden sitter det inte alltid som en smäck. Det blir lite svajigt. Samtidigt gör det Roots Circus speciella. En sångerska som inte alls tycks vara gjord för reggae sjunger med ett reggaeband. Stilar blandas ihop, och bildar nya. Succén infinner sig dock inte riktigt, i alla fall inte på Wednesdays. Men ibland har bandet hittat rätt, och potentialen för att göra något helgjutet finns.

När albumets andra hälft börjar, med Every Little Thing, börjar intresset väckas igen. Variationen, som gruppen hade lovat skulle finnas på albumet, börjar höras i och med gitarriffade Milky Way (där Glads röst passar in helt perfekt). There Is A Spell Over This City är också bra. Inte för att den tillför något i variationen, för det gör den verkligen inte, men den har ändå något speciellt som får den att sticka ut. Tillsammans med tidigare nämnda Hungry Heart är den albumets absoluta höjdpunkt. Låttexten är tilltalande även den. Bandet lyfter sig självt, och när man inte är uttråkad lägger man märke till hur duktiga bandmedlemmarna är både individuellt sett och som en grupp.

Head Gone är också en stark låt. Balansen mellan sång och musik, som är en stor avgörande faktor på alla spår, fungerar och låten svänger på sådant sätt att Linda Glad får utnyttja sin röstkapacitet till fullo.

Det hela avslutas med glada och poppiga Imagination, och innan dess intensiva Just One Place där Glad sjunger med kaxig ton. Till slut blev det ändå ganska bra för Roots Circus på deras andra album, och höga förhoppningar för nästkommande album ska man ha.