Det som fascinerar mest när jag lyssnar igenom The High End of Low är hur harmlöst det låter. Hur märkligt hela släppet känns. Från omslaget som liknar någon av alla bootleg-skivor som kommit ut de senaste åren med Manson i färgat ljus på framsidan.

Det låter lite trött och håglöst. Men samtidigt habilt. Och det är ju inte så konstigt. Bandet har bytt medlemmar undan för undan genom åren. Till den här skivan hann de byta manskap två gånger. Madonna Wayne Gazy (Pogo) hoppade av redan till Eat Me, Drink Me och ersattes så småningom av gamla Nine Inch Nails-spelaren Chris Vrenna, till en början bara som turnémedlem, senare som fast medlem. Sedan hoppade Tim Sköld av och Wes Borland kom med i rollistan — men när alla hans nio låtar skrivna till det nya albumet ströks valde han att hoppa av till förmån för tredje återföreningen av Limp Bizkit. Och istället för Borland återvände gamla Twiggy Ramirez (som ersattes av Sköld till The Golden Age of the Grotesque). Så det är ett rutinerat Marilyn Manson vi hör. Rutinerat och konservativt.

De tar inte ut svängarna någonstans egentligen. Tempot är ganska lågt och har en smak av någon av alla gamla utslängda tv-soffor som Manson satt i förr i tiden. Samma ämnesval, samma tematik – om än utan att alls dölja det i snygga metaforer. Det är som att han inte riktigt orkar längre. Det här är vad vi får, take it or leave it.

Och det är inte alls oävet. Det är till och med helt OK. Tempot är ganska långsamt, ljudet är från någonstans strax efter där Trent Reznor hade allt inflytande över hur det lät från bandet. Arma-godd**n-motherf**kin-geddon uppdaterar Beautiful People ännu en gång. We’re From America tjatar på hans utanförtema. Det är lite Elton John här och där, lite Queen, lite Bowie. Som vanligt alltså. Det är ospännande, men helt lyssningsbart.

Men jag funderar på vad som måste bli nästa steg. Så här kan det ju inte sluta. Som en trött gubbe som dyker upp i svenska pratshower och gör ett nummer av att ha blivit avsugen i logen. Det räcker ju liksom inte. Jag tror han helt enkelt får ta och gå i Alice Coopers fotsteg ytterligare en gång och bli värdekonservativ republikansk politiker på gamla dar. Se ljuset och kanske till med find the shepherd.