Jag ser det som vår styrka att vi kör vår grej hela tiden. Vomitory är känt för ett visst sound och det är vi stolta över. Det skulle inte vara trovärdigt för oss om vi skulle testa nya saker hela tiden, vi är helt enkelt inte den typen av band. ”Vomitory är tryggheten själv och jag älskar det!” brukar det stå i våra recensioner.

Citat ovan kommer från Tobias Gustavsson, trummis i värmländska Vomitory, som nu häver ur sig sin sjunde dos kvalitativ death metal sedan debuten Raped in Their Own Blood 1996.

Men det är givetvis en sanning med modifikation den gode Tobben levererar. Själva tryggheten i sig är inget adelsmärke. Det handlar snarare uteslutande om att Vomitory obönhörligt fortsätter att ge i från sig bra musik. Och den där tryggheten är en produkt av det, snarare än tvärtom.

Däremot hjälper det till att bandets fans känner igen sig på utgåva efter utgåva. Musikaliskt har det hänt mycket lite sedan jag stiftade bekantskap med Vomitory för första gången, i samband med släppet av Revelation Nausea 2001. Och det är banne mig enbart av godo.

Vomitory har alltid haft en väldigt bra egenskap och vilja, att trots att man gärna spelar direkt skitsnabbt och direkt skithårt, även lyckas få låtarna att vara väldigt medryckande och — relativt sett — melodiska. Jag diskuterade detta med Tobben innan ett Vader-gig i Örebro för några år sedan och han framhöll att just det beror på att bandet inte stämmer ner och därmed får större utrymme för melodier.

Kanske är det därför Vomitory lyckas skriva så mycket bra låtar. Som trots att det handlar om väldigt brutalt mangel ändå är ganska lätttillgängliga. De harmoniserande gitarrslingorna som bandet tar sig för titt som tätt har blivit något av bandet signum, så även Tobbens tilltag att inte dra sig för att harva lite d-takt här och där.

Ovan nämnda ingredienser finns givetvis samtliga med på Carnage Euphoria, konstigt vore annars. Och likt föregångarna träffar skivan stundtals helt rätt, från inledande The Carnage Rages On till avslutande rökaren Great Deceiver. Att skivan sedan inte slår lika högt som Revelation Nausea eller Blood Rapture, handlar nog mer om mitt eget förhållande till skivan än Vomitorys kompetens.