Recension
- Show (album, cd) Andreas Tilliander
- 2009
- Adrian Recordings
Välregisserad yta, begränsat innehåll
Det finns en aspekt kring hela diskussionen om skivbranschen och ekonomin i den. En aspekt som inte handlar om vare sig pseudoflummiga argument om att musik innerst inne hatar sina upphovsmän och vill sprida sig själv till allt och alla helt gratis eller uppskruvade antipiratargument om att varje olagligt nedladdad låt leder till våldtäkter, sexhandel och knarkande treåringar. Nej, det handlar inte ens om människorna som ursprungligen skriver musiken.
Det handlar om människorna mellan upphovsmännen och lyssnarna. Inte distributörerna och skivbolagen, utan teknikerna.
I takt med att tekniken utvecklats har det blivit allt lättare att klara sig utan vare sig medmusikanter eller skivbolag. Det mesta funkar att göra hemifrån sovrummet. Problemet kommer när man börjar blanda ihop ”kan” med ”borde”.
Andreas Tillianders namn har dykt upp i samband med orden ”mastered by” fler gånger än jag kan hålla koll på. Jag ska inte säga att jag har koll på vad producenter, ljudtekniker och alla andra musikinspelningsrelaterade skrån egentligen gör. Jag vet bara att jag hört lite för många sovrumsinspelade låtar för att det ska vara riktigt hälsosamt. Det får mig att oroligt tänka mig en värld där ”charmigt” är normen att eftersträva.
Det har hunnit gå fem år sedan Tillianders förra album som just Andreas Tilliander: World Industries. Det betyder förstås inte att Andreas rullat tummarna sedan dess. Förutom tolvtumssläpp och alster i olika konstellationer har han även hunnit med att bli skivbolagsboss och rådda P2-programmet Ström. Ja, och så då knåpa ihop Show.
När jag recenserade Mitek-samlingen Process 2003 konstaterade jag att Miteks kännetecken var ”tjurskallig, snudd på omelodiös fristilselektronika”. Vet inte i vilket sammanhang, men just ”tjurskalligheten” föll inte i särskilt god jord, eftersom han i någon intervju senare syrligt kommenterade just detta. Däremot var min användning av tjurskallig egentligen något positivt, som en sammanfattning av bolagets vilja att hålla fast vid en inslagen linje, utan att titta sig alltför mycket omkring. Tjurskallig skulle förmodligen vara ett ord som funkar rätt bra som beskrivning på den musik Andreas gör när han exempelvis kallar sig Mokira. Ibland med fantastiskt resultat och ibland alldeles för konturlöst.
Show blandar, liksom World Industries elektrodansande pop och strippad technominimalism. Med på resan finns David Fransson (Division of Laura Lee och New Moscow), Kentarna Jocke Berg och Martin Sköld och så Henrik De La Cour och Familjen. Och resultatet är… snyggt. Det är bitvis till och med väldigt snyggt. Pressmeddelandet talar om ”dansanta rytmer, medryckande melodier och en fullödig produktion”. Fullödig produktion, i dessa sovrumsstudiotider, definitivt. Dansanta rytmer, mja. Show står fortfarande lite vid sidan om golvet och det är mest i avslutande Sköld-spåret Spurs som det riktigt hoppas upp på golvet – utan att för det är något som ligger skivan i fatet. Den sista punkten däremot – medryckande melodier – är precis vad jag saknar på Show. Det knorras och bloppar, men melodierna som skulle kunnat bli snygga konstraster till det kallare grundverket lyser med sin frånvaro. Dessutom har jag överlag problem med sånginsatserna på skivan som i vissa fall kommer i vägen för albumets mer lyckade musikaliska stunder.
Hade jag haft vett att kunna mer om ljudteknik hade jag säkerligen uppskattat Show mer. Jag hade säkert också då förstått vilka insatser Andreas Tilliander gjort på alla album han mastrat åt andra artister.
Men eftersom jag inte har vett att uppskatta det här mer konstaterar jag att jag på många sätt gillar Andreas Tillianders musiksskapande mer i teorin än i praktiken. Ja, eller åtminstone att Show inte lever upp till betydligt roligare World Industries nivåer.
Publicerad: 2009-05-21 00:00 / Uppdaterad: 2009-05-21 10:59
8 kommentarer
Intressant recension. Själv tycker jag att Tilliander har lyckats rätt bra med Show. Ett skönt sound tillsammans med i vissa fal riktigt bra sånginsatser blir till nån slags folkelectronica som faller mig bra i smaken. Caught in a riot är en stark första singel som förtjänas att spelas både en och två gånger. Dock kan jag hålla med om att skivan aldrig riktigt lyfter, och det hade kanske varit bättre om Tilliander hade fokuserat på intressanta melodier och viss naivitet istället för på att få perfekta inspelningar av hans analoga syntar. Fast det kanske är svårt om man är en miljöskadad producent som han ändå verkar vara.
#
Hmmm. Skivan verkar lite tråkig men Tror jag måste gå och se han ändå imorn.
#
Håller i stort sett med, men dom dubifierade låtarna är bra, i synnerhet den med Jocke Berg på sång. Första gången jag hör Berg sjunga en text med lite humor i dessutom.
#
Kul vinkel at angripa skivan med…
Här är några andra tankar om den: http://www.joyzine.se/?p=3340
#
Intressant skrivet om nåt som sällan kommer upp – bara för att alla KAN göra ”musik” hemma i sovrummet MÅSTE man inte släppa ut det utanför sovrummet. Den Långa Svansen är inte bara av godo. Å andra sidan kanske detta är det som slutligen dödar hela konceptet om ”musikindustri”. Alla är sin egen musikindustri. Men Tilliander är bra även om han börja bli lite för ”professionell” för att klumpas ihop med sovrumsmusiker.
#
Mycket välformulerad o snygg recension! Gillar att någon för en gångs skull inte betygsätter med 9:or….
#
[...] Barometern, Helsingborgs Dagblad, Dagens Skiva, Expressen, Smålandsposten, Svenska Dagbladet och Dagens [...]
#
Skivbolaget har lagt ut remixer på Caught in a Riot för allmän nedladdning:
Andreas Tilliander Caught in a Riot (feat. New Moscow) (Vapnet Remix)
Andreas Tilliander Caught in a Riot (feat. New Moscow) (Kite Remix)
Andreas Tilliander Caught in a Riot (feat. New Moscow) (Data80 Remix)
Eller alla tre i en zip-fil.
#
Kommentera eller pinga (trackback).