Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här med del 9 – den näst sista. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Patrik H håller på med ett parallellt projekt att samla så många som möjligt av de uppräknade låtarna i en Spotify-lista:

Till Patriks Spotifylista

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 9

• Scibi Sweet Mornings With You
  Scibi inte bara remixar, han gör också egen musik. Som den alldeles genomunderbara hängmatteslöa Sweet Mornings With You. Även om Sweet Mornings With You dök upp på en samling som varken innehöll ”Ibiza” eller ”Chill” i titeln så hade den utan problem kunnat kura sig till ro på valfri samling av just den sorten. Medan natten och dagen desperat kämpar om herraväldet gungar Scibi oberörd fram och tillbaka i sin hängmatta vävd av congas, elpiano, digitala klockspel, anade handklapp och förstås en hela massa stråkar, inte stråkar. Vackert som en kärlekspromenad dagen efter första kvällen.

  Lyssna hos trackitdown.net

• Jerry Ropero The Storm
  Nästan varje dansmusikår är det någon låt av det mer episka slaget som på mer än ett sätt ger ordentliga ringar på vattnet. Kanske bara för att den på ytan framstår som så simpel. Börja småskaligt. Släng in några element. Loopa runt. Släng in några fler ingredienser. Loopa runt. Bygg upp till en smittande och klistrig melodi. Loopa runt. 2007 gjorde Jerry Ropero en av de allra bästa låtarna på just det här receptet. Det som börjar med en förvånansvärt försynt fyrfyra och en småplopspande melodislinga spricker snart ur sin blygsamma bubbla och låter smatterpiskande trancecrescendon och soluppgångsmäktiga melodier ta överhanden. Loopa runt. Loopa runt. Loopa runt. Ungefär hur bra som helst, alltså.

• Karol XVII & MB Valance feat. Paige Central Don’t Forget (Scibi Remix)
  Det kommer nog ta ett tag innan jag kommer att kunna tänka ”house” och ”östblocket” i samma mening utan att samtidigt tänka ”marsch” och ”hockeyfrilla”. Men de senaste åren har det börjat dyka upp fler och fler riktigt bra grejer från främst Ryssland och Baltikum. Och Polen, hemvisten för Karol XVII och MB Valance. Tillsammans med Paige Central skapade de snygg, pianodriven house måttbeställd för valfritt discoglatt dansgolv. Och bland alla versionerna av Don’t Forget var det Scibis som seglade allra längst upp i topp.

  Lyssna hos trackitdown.net

• Paulo Colina Le Voie Le Soleil
  Jag vet egentligen inte varför jag inte gillade 2007 års digitalo-trend mer än jag gjorde. Det var något med basgången som jag inte riktigt kunde bli kompis med. Men sen fanns det förstås alltid undantag. Le Voie Le Soleil var ett av de allra största. Kanske inte de två första minuterna, när vi rullar förbi ett rätt standardmässigt houseintro som sedan får sällskap av en digitalo-basgång. Men sen smyger det sig så sakta in bland högtalarsladdarna. Housepianot. Och när ett trancesmattercrescendo ytterligare någon minut in i framtiden rullar ut röda banan för en fullständig orgie i retrometallhousepianosväng insvept i poptrancesilke och med den där ettriga basgången som vägbana – ja, då är jag förstås alldeles, fullständigt, hopplöst fast.

• LCD Soundsystem North American Scum (Ian St. Laurent’s South Philly Scum Remix)
  Jag vet fortfarande inte var sanningen ligger kring den här versionen av North American Scum. Vad det verkar är det en inofficiell remix. Alternativt en remix som gjordes på uppdrag av LCD Soundsystem men inte godkändes. Oavsett vilket verkar skivbolaget DFA ha blivit skitsura på den gode Ian St. Laurent när den här versionen trots allt dök upp på internet. Förmodligen är det samma människor som jobbar på DFA:s juridiska avdelning som de som jobbar på Warners motsvarighet. Någon kanske borde förklara, med enkla ord, för dem hur internet fungerar. Oavsett hur det förhåller sig med tillkommandet av den här versionen är det precis så här North American Scum borde ha låtit från början. Skitigare, kantigare, skränigare och med en syntbasslinga kaxigare än Zlatan. Rock. På ett bra sätt. Dessutom ler jag varenda gång jag passerar textraderna: ”Oh I don’t know where to begin / we are North Americans / and for those of you who think we’re from England / we’re like… ‘No’”. Klassiskt.

• Hott 22 feat. Jon Thompson Satisfied
  Chris Malinchak och Greg Bahary har de senaste åren under gemensamma fanan Hott 22 de senaste åren blivit en riktig remixkvalitetsstämpel med sina själhouseinsvepta omstöpningar. Men guppande lite i efterdyningarna av remixarbetande har deras egna släpp också blivit mer och mer intressanta. Sorgsna Satisfied är ännu ett tillskott i den samlingen. Ovanpå en pulserande basgång sveps Jon Thompsons röst in i en alldeles underbart mjuk matta av burkade soulstråkar och pärlbandsmelodier. Men den drygt minutlånga remixen är faktiskt ännu ett snäpp vassare. Trots att mycket av värmen skalats bort till förmån för ett metalliskt housepiano – eller kanske just därför – känns den desperata övergivenheten ytterligare några nyanser blåare. Och vackrare.

• Hott 22 feat. The Candy Girl Choir Want You
  Enligt Traxsource är det The Candy Girl Choir som står för rösterna på Want You. Jag vet inte det jag. Det är möjligt att det handlar om någon lite minikör som fått hoppa in och få sina stämmor hiphopsmurfade, men oavsett vilket är det förstås norska Annies bästa låt My Greatest Hit som döljer sig där i bakgrunden. Min gissning är att det är originalet som använts med lite efterarbeten på heliumkanalerna. Men egentligen spelar det absolut ingen roll hur det förhåller sig här. Want You är filtrerad, soulsamplingshouse när den är som allra bäst – med andra ord när Music Sounds Better With You bara är några virtuella kullar bort. Att stråkarna som omärkligt vävs in är andlöst vackra gör förstås inte saker och ting sämre någonstans.

• Lifelike Discomachine (Original Mix)
  Lifelike So Electric (Original Mix)

  Okej. Att Discomaschine de första sekunderna låter ganska exakt som en av Bobby O-remixerna av West End Girls gör förstås inte att jag gillar låten mindre. På samma sätt känns det fullständigt logiskt att Laurent Heinrich började sin musikaliska bana som basist i slutet av åttiotalet i en grupp inspirerad av Cabaret Voltaire, Frankie Goes to Hollywood och Simple Minds. Få andra har de senaste åren lyckats uppdatera det tidiga åttiotalets analogsyntexperimenterande till dags dato. Med ett Metropolis kört genom ett Radio Ga Ga-filter som bakgrundsmotiv flög Lifelike fram på en noga uträknad kurs, som inte bjöd på några större avvikelser varken i form eller till innehåll. Men vad gjorde väl det när de svunna tiderna lät bättre än på länge? Att videon till So Electric dessutom är snyggare än ungefär alla andra det här årtusendet är en trevlig bonus.

• Julien Jabre The Stook
  Det finns låtar som börjar sina liv rätt anspråkslöst i händerna på sin skapare. Uppskattad av en liten skara, älskad av ännu färre. Men så någonstans på vägen springer låten i all sin upprymdhet iväg helt på egen hand i folkmassorna, utan att skaparen har en chans att hinna med. Nästa gång de ses har låten växt till något så mycket större än någonsin sig själv. Julien Jabres Swimming Places var precis en sån. Långt från ett självsäkert och vräkigt ego – snarare det motsatta. I all sin försynta enkelhet guppade Swimming Places inte bara runt i sitt eget lilla hav, utan kom till slut att bli en av riktmärkena i de farvatten som kom att definiera såväl 2005 som 2006. Spelad, älskad, såld, remixad, hyllad, remixad, sönderkramad och remixad några gånger till.

  The Stook har den otacksamma uppgiften som lillasyskon till en betydligt mer känd, äldre familjemedlem. Och på många sätt är de varandras blodsförvanter. Båda är instrumentala, långsamt framåtrullande stycken som tar näring från det som lever mellan det uppenbara – i springorna och nyanserna. Men där Swimming Places var ett barn av sin nybalaeriska tid, med smaken av saltvatten på en soldränkt medelhavsstrand, är The Stook sin generations motsvarighet. Klädd i den digitalhousetrend som sköljde över 2007, med en sequencerifierad basgång som fundament insvept i lite poptranceljud och gammalskolehouse.

  Men där Swimming Places nöjde sig med att guppa omkring på ungefär samma ställe rör sig The Stook målmedvetet framåt. Född i samma bakgatekalla ljudlandskap som Âmes och Tiger Stripes mörkaste själsvrår växer sig The Stook hela tiden starkare i takt med att lager på lager vävs in. Så, efter nästan fem minuter, sprängs så till sist de underjordiska gångarna och ljuset får följa med de sista, underbara minuterna.

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 8

100 fantastiska låtar 2007 – del 7

100 fantastiska låtar 2007 – del 6

100 fantastiska låtar 2007 – del 5

100 fantastiska låtar 2007 – del 4

100 fantastiska låtar 2007 – del 3

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005