Tangon hos Rikard Wolff är lika mycket visa som dans. När han tolkar Carlos Gardel är det kokainet, fejkade oskulder, lustfylld sex, människohandel, dekadens och vackra fruntimmer som står i centrum. Margareta Winberg kokar förmodligen av ilska att någon får ge ut sådan här visor.

Jag attraheras istället. Av det mörka hos tangon. Av Wolffs sätt att låta feberhet hy möta isen. Av den tunna gränsen mellan societet och rännsten. Av hur den moderna visans födelse så intimt stiger ur utanförskap och en humanistisk vilja att förstå. Översättningarna gjorda tillsammans med Mikael Wiehe och Maya Wiehe är riktigt bra. Allt lyfts av fantastiska musiker som exempelvis Carlos Corrales på Bandoneon.

För visst är tangon musik, men lika mycket berättelse och poesi. Och det är kanske det som griper mig. Hjärtskärande historier om människor med pengar och de som saknar. Hur kroppen tragiskt blir det som går att sälja på en marknad där efterfrågan aldrig tycks sina. I skymningen blir tilltufsade människor diamanter – utan en tanke på vad som ska hända sedan. Det tidlösa hos Gardel gör det så bra. Och det gör det så tragiskt. Att vi känner igen oss, kan få den mest hängivne idealist att misströsta. Men vi behöver tragiken. Mystiken. Köttet.

När Rikard Wolff sjunger är luften mättad av tung tobaksrök och av vin berusade själar som mötas både då och nu. Där kärleken är ett livselixir som likt bensin får systemet att fungera. Och kollapsa. Målet måste vara champagne som så flyktigt dämpar ångesten för de som upplevt någon som verkligen rört.
Det finns inte ett gnutta jämställdhet. Men det finns någon form av känslig mänsklighet. Känslig i en värld som rasar runt människorna. Några ser och känner det. Den sjuke. Den av kärlek brutne. Den som förlorat sitt arbete. Den som säljer sex. Den som köper sex. Den som missbrukar.

Tangon hos Carlos Gardel kan få oss att ana ruinerna runt oss. Tangon hos Rikard Wolff kan få oss att känna kärlek och vemod. Tango är ett album fullt av mänsklighet. Förmodligen borde vi diskutera det mer än att fira av Darwin ett år som 2009.

Det griper mig. Häftigt.