Förra året annonserades en spelning med okända Condo Fucks ut som en återförening av ett åttiotalsband från New England. Att det var Yo La Tengo som skulle kliva ut på scenen stod snart klart och nu är debutalbumet här. Fuckbook är Condo Fucks motsvarighet till Yo La Tengos Fakebook. Bekväma covers av gammal rock och punk med riktigt risigt ljud är tydligen grejen.

Ta till exempel versionerna av The Beach Boys Shut Down och Shut Down Part 2 – varför skulle någon vilja lyssna på det här? Det luktar Cadillac och raggarfest. Men jag vill. Eller The Troggs With a Girl Like You som är en trött replokalstagning med fyllekörer.

Jag söker desperat efter ledtrådar till varför jag lyssnat på Condo Fucks så ohälsosamt mycket den senaste tiden.

Jag tar en vända förbi Tomas Status Quo-resonemang men det fungerar dåligt på Condo Fucks. Condo Fucks har inte funnits för alltid. Deras musik har dock gjort det.

Kanske är det som Kal sa om Yo La Tengo häromdagen. Att man inte fastnar för dem men tycker om dem ändå. Jag köper alla deras skivor men i mitt lyssnande är de ganska anonyma. Även om flera av deras album skulle hamna på en, låt oss säga, topp-hundra-lista. De bara finns där, och jag älskar dem. Men lyssnar? Ja ibland, nån gång. Yo La Tengo, liksom Sonic Youth, är viktiga för oss sjuttiotalister för de är fortfarande äldre än vi. De är lite för gamla för att tycka att det är roligt att döpa sitt band till Condo Fucks och sitt album till Fuckbook. De är lite för gamla för att ligga på knä i ett källarhål och svinga en gitarr över huvudet men det är precis vad de gör och det får oss att känna oss unga och fräscha och som att det fortfarande finns tid att göra just det som de gjort sen åttiotalet.

Fuckbook må vara ett plojalbum av ett bekvämt band men de där Slade- och Flamin’ Groovies-låtarna funkar nästan fullt ut. The Kinks This Is Where I Belong är rent av fantastisk. Yo La Tengo-släpig med en sång som nästan inte hörs gör den hela albumet till ännu en investering man bara måste ha.

Oförklarligt.

Betyget är förmodligen helt åt helvete men till skillnad från Yo La Tengo-albumen har denna skiva bara gått och gått. När Yo La Tengo-albumen ligger kvar nära hjärtat är det här albumet glömt. Just nu är det däremot min bästa vän.