Det har varit löftet som Bob hund givit till sina vänner redan innan Thomas bröt foten efter att hoppat fem meter upp i luften. Från det där benbrottet tog sig bob hund bara högre och högre. Så långt att de slutade vara konsekventa med sina gemener. De var högt över världen som James Cagney och såg sig om.

Det lät som perspektivet var märkligt för dem. Så naturligtvis var de tvungna att rasera alltihop och börja om. Och även om jag unnar resten av världen att få uppleva Johnnys och Connys oljud, bas- och trum-Mats takt och Jonas knorranden kändes Bergman Rock mest konstlat. Som något de var tvungna att göra, men inte hade hela hjärtat i. Något annat är sällan den bästa gnistan att spela rock, även om man fortfarande spelar dur och moll omvartannat.

Inledningen och titelspåret till Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är det bästa på hela skivan. Det är en programförklaring. En av Bob hunds alla plakatlåtar. ”På din sida” står det på plakaten. Men resten av skivan är tyvärr inte särskilt bra. Det är bra att den kom. Det är bra att den finns. För det innebär att de kommer ge sig ut och turnera igen, men materialet på den här skivan har väldigt svårt att mäta sig med bob hunds katalog.

Bli aldrig som oss bli värre!, Siffran vill bli fel, Tinnitus i hjärtat. Det är bra låtar, men bara bra. Bob hund ska vara fantastiska. Det räcker inte. Bara bra är inte nog. Jag behöver något lika nödvändigt som papperspåsar, reinkarnation, upp och ner. Det mest positiva med skivan och det som gör det värt att sätta ett litet högre betyg är att jag kommer få en del av det där när de åker ut på turné. Men som album, med bob hunds lägstanivå, kommer Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk knappt med på listan.

Tinnitus i hjärtat: