Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. När Colin Meloy, kreativ motor bakom The Decemberists och poplyrikens egen Percy Bysshe Shelley, hittade folksångerskan Anne Briggs EP The Hazards of Love bestämde han sig till exempel för att skriva en låt med samma titel. Det blev ingen låt. Det blev en rockopera.

I centrum står det unga paret William och Margaret, som spelas av Colin Meloy själv respektive Lavender Diamond-sångerskan Becky Stark. Resten av det spektakulära persongalleriet, som bland annat innehåller en känslokall barnamördare och en mystisk skogsdrottning, gestaltas av influgna storheter som Robyn Hitchcock och My Morning Jackets Jim James. Kring dessa besynnerliga varelser byggs sedan ett folkloriskt epos om, just det. Detta ramas sedan in av stråkar, stonerriff och psykedelika, i vad som närmast kan beskrivas som ett musikaliskt konglomerat av Fairport Convention och Black Sabbath.

Den tionde maj 1960 föddes Bono. The Hazards of Love borde vara det sämsta som hänt musiken sedan den tionde maj 1960. Men, hör och häpna – den är faktiskt rätt… bra.

Kanske är det för att man innerst inne har vetat vad som komma skulle. Ända sedan första skivan, 2002 års fantastiska Her Majesty, har man vetat att den gode herr Meloy har en viss benägenhet att sväva ut i tio minuter långa visor om liv, död och vitsminkade ynglingar. Han har alltid satt sin vurm för det viktorianskt storslagna i första hand, och det är minsann inte för intet som han dessutom innehar en kandidatexamen i kreativt skrivande. Colin Meloy är nämligen en av de mest snillrika textförfattarna världen någonsin skådat. Det är till stor del tack vare det som The Hazards of Love inte blir det totala haveri som den har alla förutsättningar att faktiskt vara. För ibland blir det faktiskt farligt nära.

Man kan till exempel fråga sig vad i hela fridens namn som försiggick när Meloy bestämde sig för att släppa igenom esoteriska grungefabler som The Queen’s Reburke/The Crossing, en fullkomligt vederstygglig historia där den högtravande prosan har bildat en ohelig allians med Kyuss-riff och gitarrsvajande. Det är en kombination som, kanske, är nästan lika sorglig som den där svarta dagen för snart femtio år sedan.

Men vad man aldrig kan komma ifrån är att The Hazards of Love, trots sina yvigheter, är en skiva gjord med precis lika mycket humor som pretentioner (vilket inte vill säga lite). Colin Meloy vet precis vad han har givit sig in på, och han har vett nog att inte ta sitt mastodontprojekt på allt för stort allvar. Även om varenda beståndsdel av The Hazards of Love är minutiöst uttänkt finns här en lekfullhet och glädje som gör att man utan problem kan komma undan med vad som helst utan att bli Peter Frampton. Det är inte alltid helt klockrent, men det är alltid fruktansvärt underhållande.

Och ibland blir det kanske precis som man har tänkt sig.